De allra flesta människor kan inte förstå hur det är att vara nära Gud. Somliga söker Gud i sin ensamhet, andra i kyrkorummet, i känslan. Åter andra tröstar sig med att ”jag är då inte sämre än andra”. Mitt i alltihop finns det ett stort, svart hål som det väller inre tomhet ur. Ju mer vi får av det som vi tror ger livet mening, desto mer spyr det tomma hålet över oss.
Vi går ut bland folk och försöker ”känna på varandra” genom att fråga oss fram lite. Vi presenterar oss ofta själva och identifierar oss med vårt yrke och/eller framgångar. ”Jag är snickare, konstruktör, läkare ” Men vad händer med vår identitet när vi inte längre har på oss yrkeskläderna? De som blir utan jobb, uppsagda eller pensionerade, vilka blir dom då?
Jag tror inte heller att lyckan som vi söker finns inom oss av sig själv. Status, pengar, framgång, bekräftelse är som en svart sten inuti oss. Den börjar inte glöda för att vi blir kända, får ge ut böcker eller tar hämnd på våra fiender i teve. Det enda som kan få den där stenen att glöda igen är ödmjukhet och en utsträckt hand till Gud och våra medmänniskor.
En människa som inte kan känna sig sammanbunden med något större förlorar sin identitet. Tomrummet där den kalla, svarta stenen får plats blir tydligare.
Mångas upplevelse av livet kan beskrivas i följande sentenser.
Vi lever här och nu, ursprunget har vi ingen koppling till och döden skjuts alltid framåt.
Kopplingen mellan ett ursprung från en skapare till en återgång till samme skapare verkar helt främmande.
Mitt kött är den jord ur vilken min egen gröna föda sprungit fram, Järn, kväve, Syre, väte, magnesium, allt som finns i marken har format min kropp.
Om skaparen inte finns, finns inte heller någon som står för att livet hålls i balans.
Bäst då att smida mitt svärd, sätta stängsel kring mitt hus – och samla för en oviss framtid.
Om Gud finns, så finns det i alla fall någonting bestående att hålla sig fast vid mitt i all omvandling. –Och stenen i vårt inre glöder!
I Psaltaren 23:1-6 läser vi:
”En psalm av David. HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig. Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.”
Två motpoler, om dessa kommer min blogg att handla!
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Kommentera