BIBELN OCH VERKLIGHETEN

När man väljer bort Gud ur sitt liv får man klara sig själv i livets alla möjliga och omöjliga situationer. Visst kan det tyckas gå bra för väldigt många människor utan Gud. Kanske för de allra flesta. Till och med David beklagar sig i Psaltaren över att han tycker det går för bra för de som inte frågar efter Herren och de som följer honom tycks kunna ha det rätt risigt ibland. Varför, ropar han till Gud Varför!?

Det finns en liten historia som berättades när jag var en liten pojke.

Om den verkligen har hänt eller ej, vet jag inte, med likväl, slutsatserna av den håller. Det handlade om en bonde som skulle lägga om taket på lagdugården. Det var ett spåntak som man då lade. Ni vet, man hyvlade spån i ungefär 5 mm. tjocklek och lade ut dem på taget. De fästes med nubb. Högst uppe på taget började gubben glida, det gick fortare och fortare. Eftersom han inte direkt gillade de som brukade på i bönhuset, så var väl Gud inte den förste han tänkte på. Men ni vet ju hur vi människor är: när alla andra hopp är ute kastar vi iväg en bön. [hur många som fått hjälp av Gud på det sättet vet jag inte, men jag har en känsla av att det är många]! Det gjorde nu bonnen också. Då fastnade rocken i en femtumsspik som inte var nerslagen ordentligt. Nu blev bonden genast lite kaxigare och sa ”Hörru vänta, nu klarar jag mig själv!” Då släppte spiken.

Felet bonden gjorde var nog inte att han svor (tja, det kanska han gjorde, men det var inte själva problemet), utan tågordningen var följande: Han bad, för han klarade sig inte själv, hjälpen kom och istället för att säga ”tack”, sa han att han klarade sig själv. Och då fick han göra det.

Det jag nu berättade var en  händelse

Liknande händelser tror jag att de flesta av oss varit med om. Jag skulle kunna räkna upp många där jag minst av allt skulle förvänta mig en bön av de som bad.

Men Gud vill att vi ska leva i hans beskydd livet igenom. Från händelse till händelse, när det går väl och likadant när det knakar. I psalt 118:7 står det ”HERREN är med mig, han är min hjälpare”

Igår visade jag på en bön där vi lämnar över oss till Gud i det långa perspektivet. Nu vill jag visa på en bön som finns i 4 Mos 6:22-27 och som Gud själv lärde Mose, Arons bror hur man ger människor Guds välsignelse.

”HERREN talade till Mose. Han sade: [Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: HERREN välsigne dig och bevare dig. HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid. På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då välsigna dem.]”

Välsigna är ett gammalt uttryck som gäller både hälsa och välstånd liksom naturligtvis Guds närvaro. Så det är en bön om att mottagaren ska bli bevarad och beskyddad också. Det största vi kan ge vår barn, dem vi bryr oss om, är att be denna bön varje dag över dem. Här är Guds löfte kravlöst.  Tänk till över den sista meningen som har fet stil. Det finns inget hos dig eller mig som tycks kunna göra att det inte fungerar.

I morgon kommer en bön för oss själva!