Herre, hör vår bön och låt vårt hopp komma inför dig.
Det rop, som stiger fram ur en människas innersta, förklingar aldrig ohört. Detta har vi Guds löfte om.
Matt 6:7 Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Matt 6:8 Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.
Han vet vad vi behöver innan vi ropar.
Det finns bara en frågeställning, åt vilket håll har vi vårt hjärta vänt? Jag har upptäckt hur lätt det är att tappa fokus på Jesus även om man haft en fungerande tro. Vi stiger upp på morron, rutinmässigt gör vi alla ”morronmåsten”, vi läser dagstidningen, förfasar oss lite över hur tillvaron håller på att utvecklas. Några av oss har blivit så blasé att vi inte ens gör det längre. Vi arbetar, skvallrar lite vid kaffebordet. Åker hem trötta efter dagen och inom oss planerar vi för en framtid vi inte känner. Kikar på TV´n ett par timmar och går till sängs. Så läggs den ena dagen till den andra. månaderna går, och åren. Vi vet inte själva egentligen vilka våra djupaste behov är, vi åker på vad tidningarna skriver, och plötsligt en dag är det bara jag och min tillvaro som jag själv försöker tillfredsställa.
Då har jag tappat min tro och gemenskapen med Gud. Mina innersta behov lämnas inte längre över till Gud. Denna utveckling har skett pö om pö och plötsligt står man där tom.
Jesu ord hittar vi alla skäl till att inte tro på: Matt 21:22 ” Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.”
För er som aldrig haft en medveten tro, är läget lite annorlunda. Oftast finns det en tro på ”något”, inte bibelns Gud direkt”. Men något finns det. Med den inställningen är det inte alls omöjligt att det innersta sänder sina behov till himmelsens Gud trots att man inte vet hur man ska tro. Det är kompassen som är avgörande.
Om du accepterar den kompassinriktningen kommer Gud att leda dig till sin kompletta kärlek.
I VILKET FALL, är det inte Gud som ej hör ditt inre rop, utan det är du som inte uppfattar att det som händer är en del av hans svar, men människan betraktar detta rop som om det var något fristående. Ett rop som Gud kan höra eller inte höra efter eget gottfinnande. De flesta av oss vet inte att svaret har funnits där i all evighet i väntan på ropet, men att det är vår försummelse eller en känsla av att våra böner bara slutar i en tom rymd, som orsakar vår omedvetenhet om att Gud hör vårt innersta behov. Därför har vi inte heller kunnat bli räddade eller hjälpta av vårt outtalade rop som egentligen är en bön.
I morgon vill jag närma mig frågan om vägen till en medveten Gudskontakt.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Och varför, varför om gud nu är så allsmäktig och så gärna vill ha en relation till oss, kan han inte bemöda sig med att svara på ett sätt man begriper? Tänk om jag skulle uppföra mig så mot folk. ”Ja nä förstår du, för mig är att lyssna detsamma som att svara…” Ignorant på min ära!
Nu verkar du ju inte vara ett ”fan” av Gud direkt, men jag ska svara så gott jag kan. Jag kommer inte heller att ta upp en debatt så därför kommer jag bara att ta upp de punkter där jag ser direkt logiska felslut i ditt resonemang. De två världar bibeln beskriver hänger delvis ihop och delvis är de åtskilda. Tänk dig två cirklar som är ritade så de bitvis går ihop. Från vår sida kan vi aldrig komma över det gemensamma gränssnittet och det är detta som är beskrivet i bibeln. Den himmelska världen har däremot ett större inflytande på vårt liv. Det betyder att svaren faktiskt är på ett begripligt plan, men att VI måste bemöda oss att ställa in ”kompassen” så att vi kan uppfatta när den himmelska världen är aktiv. jDet är Gud som är Gud, and who am I to disagree?Ditt andra stycke bygger på samma resonemang. Att Gud ska bete sig som folk. Om jag kände dig och visste att det alltid gällde att så fort du lyssnade blev det ”leverans” på något sätt. Då skulle den utsagan vara relevant och jag känna mig nöjd.
att han vet redan innan vi ber eller söker honom känns bra tycker jag. Men eftersom det finns ett val för varje människa att göra så tror jag uppriktigt att det är livsviktigt att ha kompassen rätt inriktad i vår tid idag.
Jag tror att det är ett andligt livsvillkor.
Jag hör vad du säger och jag har hört det hundratals gånger tidigare när jag var aktiv i kyrkan och sökte gud under många år. Många, många år. Jag vidhåller ändå det jag skrev. Det är inga logiska ”felslut” det är just genom att använda både logik och känslor jag kommit fram till det jag säger. Om gud är allsmäktig och om han vill ha en relation till människan borde han inte göra det så svårt. För att jag är ”folk”. Vi är ”folk”. Och det är han som skapat oss till ”folk”. Han vet vad vi kan se och förstå. Jag kan med andra ord inte dra någon annan slutsats än att han helt enkelt inte är så intresserad, åtminstone inte vad gäller mig.
Ja, då får jag väl skriva nåt nytt som jag hoppas kan vara till hjälp. Det du skriver känner jag för min egen del väl till. En del är som om jag skulle ha skrivit det själv. Precis som jag verkar inte du heller kunna släppa frågan så där med ett fingerknäpp. Det du skriver känns som det besvikna barnets reaktion på att någon av föräldrarna (eller båda) inte håller löftet om vad det nu kan vara. Det ligger en klar besvikelse i det du skriver och inte bara besvikelse, utan också en kvardröjande känsla av att vara bortföst. Jo, det finns ett uppenbart ett logiskt felslut i alltihop, och det är att den himmelska världen inte verkar rakr ner genom våra fem sinnen eftersom sådana sinnen tillhör oss som skapade varelser. Vi hör, vi ser, vi känner, vi luktar och smakar. Dessutom tolkar vi allt vi upplever till en del av vår uppfattning av tillvaron. Om vi haft en uppväxt där vi lärt oss tilka vissa signaler på ett visst sätt år det neurotiskt (finns nästan hos alla människor mer eller mindre). Om vi t.ex ringer någon och denne inte låter ”på hugget” kan vi tolka detta som att vårt samtal inte är önskvärt och blir lite nedslagna, men orsaken var ”vanlig” brist på ork efter dagen. Likadant kan vi reagera neurotiskt på Guds tilltal och eftersom han (ytterst sällan) talar så vi hör, så blir samma undran, finns han inte, vill han inte, är jag bortstött eller är Gud helt enkelt bara en fiktiv gestalt? Likadant tolkar vi Guds ord utifrån oss själva. Då blir det ju som det blir. Så skriver du: ”Jag kan med andra ord inte dra någon annan slutsats än att han helt enkelt inte är så intresserad, åtminstone inte vad gäller mig.” Slutsatserna drar vi, både du och jag utifrån hur vår hjärna har programmerats redan innan vår födelse. Och hjärnan hör till jordelivets verktyg. Så när du drar slutsatsen, så är det en tolkning du gör och som hör hemma i dina tidigare år. Vem, vad vilka har visat ointresse eller eller åtminstone inte vad det gäller dig?? Men var stilla när du tänker igenom detta. Finner du det har du också funnit nyckeln!Det finns i 1917-års översättning en bra förklaring till hur detta fungerar under sökordet ”själisk”.Välkommen åter om du vill och behöver.
ja, det tror jag med
*ler*