Jag ser att rätt många varit inne och sökt efter en blogg härifrån. Och att ni tvingats inse att det dröjde längre än vanligt.
Det hände en sak i går morse som gjorde mig både upprörd och lessen. Det satte sig som ett spjut i hjärtat. Det var mycket ilska mot mig på ett område där jag faktiskt tyckte att jag hade ”rätten” på min sida.
Oj, så ont det gjorde. Det har saboterat hela helgen för mig. Om vi inte löser det, kanske hela framtiden saboteras. Känslorna har tumlat om som i en torktumlare. Jag har lekt med tanken att om inte människan ringer och ber om ursäkt kan jag inte med glädje mötas igen. Ska jag komma krypande? Då blir ju den andra glad, men jag går ut ur alltihop som förlorare.
Olösligt, olösligt har det ekat i skallen. Så slog det mig en strof ur Fader vår:
”Matt 6:12 Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.” ”Såsom också vi förlåter”. Det verkar finnas ett slags villkor, gör det verkligen detta? Hur ofa hör man talas om det i predikningar?
Det finns en fortsättning:
Matt 6:14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Matt 6:15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
När jag började studera frågan upptäckte jag att detta är återkommande gång på gång i NT! Det hör ihop med följande:
Luk 6:35 Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda.
Jesus vill att vi ska älska så som han har älskat oss. Den som bär på det goda, sprider det goda.
Men att förlåta, när det gjort så ont!? …och gör så ont. Hur ska det gå till?
Jag har upptäckt att desto mer vi har älskat den som gör oss illa, desto svårare är det att släppa och gå vidare. Så de vi har älskat mest, är svårast att förlåta. Jag tror att det gäller generellt.
Men nu är förlåtesle inte en känslofråga, utan ett viljebeslut. ”Vill jag lämna och gå vidare?” I den stund jag inser det släpper krampen, och alla de fysiska och psykiska problem som hör till den smärta vi krampaktigt har valt att behålla inom oss kommer att börja släppa.
Då är vi återigen fria att älska och tjäna fullt ut.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
inga människor är våra fiender i egentlig mening. Våra fiender är djävulen och demoner som finns i människor eller runt om och påverkar allt negativt.
Det är skillnad mellan hur vi subjektivt upplever det och hur det objektivt är!