BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Jag har full förståelse för att många människor har svårt att få ihop det som står i bibeln. Särskilt som det ibland verkar som om även våra andliga ”ledare”, dvs. präster och pastorer verkar har svårt att ta till sig det som står där.

Det resulterar i alla möjliga knep för att man tror att det då blir lättare för människor att med öppet sinne finna sanningarna i bibeln. Jag kom att maila kring detta med en vän och fann efteråt att det ämne vi behandlade, nämligen ”kristen djupmeditation”, faktiskt bara är ett lite ”finare” sätt att få folk att finna sin inre andlighet. Det är två saker man säger som jag vill citera och kommentera:

* Det ena är att man med kroppen som instrument stillar sina tankar och därmed närmar sig sitt inre djup. [Min fundering är hur man via kroppen som är på den här sidan om den andliga gränsen, utan egen tillgång till det himmelska, ska kunna närma sig sitt inre djup utan att få ångest om man inte har valt att låta Jesus vara herre i sitt liv? Då blir ju det andliga djupet bara tomhet –ingenting!]

* Det andra (kristen djupmeditation, då) skapar möjlighet att närma sig Gud inom oss. [Detta är bara Gnosticism i modern tappning. Gnosticismen har beskrivits som en elitistisk religiös filosofi under de första två århundraderna eftersom anhängarna då ansåg sig äga en exklusiv kunskap (gnosis) och ansåg den vida överlägsen det kyrkan lärde ut. Det var människans kunskap och inre insikt som gav frigörelse. Men var är Jesus? Och behövs han överhuvudtaget om varje människa kan finna sin egen inre insikt genom djupmeditation?] Därför avvisar jag ”kristen djupmeditation som en väg till kristus.

Varje löfte i bibeln är ju då onödigt i det läget eftersom varje människa bär på sin egen ”gudagnista”! Hur mycket vi klarar själva när det bär till, det vet vi ju var och en.

Låt mig berätta lite om min egen historia.

Jag har aldrig kunnat tänka mig att bibeln bara skulle gälla till en viss gräns. Antingen är det en hälsning från himlen, eller också är det -ingenting. Hela mitt inre sade mig att det var en hälsning från himlen, men varför fungerade då inte löftena? Jag bad och bad, men inte hände det nåt! Jag försökte göra det goda, jag bad om förlåtelse -fortfarande ingenting.

Jag hade olika tankar.

Jo, det finns nog en Gud. Att Jesus har funnits finns det för många historiska belägg för, både genom bibeln och historiska utomkristna källor, för att det skulle gå att förneka. Han svarar säkert när många andra ber, men inte mig. Det var en plåga. Jag kontaktade människor som jag visste att det fungerade för, och som jag hade förtroende för. För de flesta av de som svarade var det nog ungefär som att man ska förklara för någon hur det går till att cykla. Det är omöjligt, man vet hur man själv närmar sig Gud, men inte hur det går till.

Så en dag fick jag ett svar som var som ett slag i magen. Enkelt men hårdfört: ”jag har läst vad du har skrivit, det finns bara en väg: kapitulera.

Inom mig upplevde jag att detta var svaret, men jag fattade inte hur det skulle gå till. Jag trodde ju att jag hade gjort allt för att leva ett sant liv i Gud. Jag hade bett om förlåtelse, men jag hade aldrig kapitulerat inför Jesu vilja att vara herre i mitt liv.

Sakta, sakta har han fått alltmer tillit från mig. På samma gång har jag upptäckt att löfterna blir uppfyllda. Jag har också fått se under som jag visade på i förra bloggen. Allt oftare ser jag hur mina böner blir besvarade och hur Jesu kraft också uttrycks i mitt liv. Jag har också börjat få se liknande helanden som jag visade på i gårdagens blogg som svar på bön.

Så mitt råd är detsamma till dig: kapitulera.