Utan förlåtelse, ingen verklig fred!

Har ni tänkt på att Jesu död var ett strikt justitiemord, utlöst av religilsa skäl!

Matt 27:1
Tidigt på morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att de skulle döda Jesus.

Matt 27:2
De lät binda honom, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, landshövdingen.

Antydningar till det som står i första versen här har antytts vid flera tillfällen tidigare; När han botade en man på sabbaten, när läljungarna gick genom ett åkerfält och bröt av axen och åt, också på sabbaten, när Jesus förlät den sjuke etc. Varje gång antyds hur det religiösa ledarskapet ville få Jesus ur vägen. Nu kunde dom göra det!

Eftersom Israel då var en Romersk enklav, hade inte judarna själva rätten att fastställa domen över honom. Så de tog honom alltså till Pilatus, som på alla möjliga sätt försökte slippa lägga en dödsdom på Jesus. Skälet var tämligen enkelt, Jesus hade inte brutit mot romersk lag på det sättet att det straffet skulle kunna föreligga från den sidan.

Men vad var de religiösa ledarnas skäl till domen? Det är egentligen det intressanta.

Jesus hade brutit mot den uttalade religiösa lagen för att bota, befria och ge människorna ett hopp. Jesus sa: ”Människorna är inte till för sabbatens skull, utan sabbaten är till för människorna.” Han förlät synder , vilket man ansåg vara Guds sak, men genom sina handlingar visade Jesus att han hade Guds auktoritet genom att också bota den läme som han tidigare hade förlåtit!

Men där inte förlåtelse finns, finns heller ingen nåd! Och då börjar vi förstå vad som händer runt omkring oss idag!

Muslimerna talar utifrån koranen som den barmhärtige och förlåtande Guden, Men finns verklig nåd där? Det är viktigare att visa på familjens renhet än att ge sitt eget barn nåd! I hela det svenska samhället är det idag viktigare att följa massans normer än att verkligen söka efter vad som är rätt och fel. Konsekvensen blir att vi får ett samhälle fyllt av fördömanden och hat. Läs vad jag skriver och fundera… ”hela samhället”. Inte bara enskilda människor utan hela samhällsklimatet.

Var är det goda samhället? Tron som står upp för det som är gott? Vem vågar gå emot den generella fördömelsen av de invandrare vi har ibland oss? Eller se och uttrycka konsekvenserna av att de är här och som skapar ett samhälle vi inte orkar med?

Där nåd inte finns, finns inte heller verklig kärlek!

 

 

 

 

Published in: on 30 mars, 2010 at 12:21  Kommentera  

Oförlåtelsens smitta!

När lärljungarna bad Jesus att han skulle lära dem att be, kom han med vår kända ”Fader vår…” I den undervisar Jesus om vitsen med att förlåta.

Matt 6:12 Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.” Läs detta noggrannt, för här kommer en fortsättning efter han har lärt dem denna bön:

”Matt 6:14 Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er.

Matt 6:15 Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.”

Det verkar alltså som om det finns ett villkor för att få förlåtelse, och förutsättningen är att förlåta våra medtrafikanter på livets väg.

Detta återkommer på flera ställen i NT!

Matt 7:1 Döm inte, så blir ni inte dömda.

Matt 7:2 Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.

Matt 7:3 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?

Matt 7:4 Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga?

Matt 7:5 Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.

Med andra ord säger Jesus, varför säger ni er vilja ta bort en liten förseelse hos grannen och vägrar se er egen synd som är mycket större? Hur mycket ovilja, oförsonlighet och kritiklust finns det inte mot andra människor? Folk i andra församlingar, hemlösa, alkoholisten i grannlägenheten eller bitterhet över gamla svek? Allt detta infekterar hela vårt väsen, och sprider sig till omgivningen. Fortfarande, det verkar som om det är ett villkor för att få nåd inför himmelens Gud   … vill vi det, är det viktigt att göra upp med vårt eget liv och ovilja att släppa det som varit!

 

 

 

Published in: on 28 mars, 2010 at 20:58  Comments (2)  

Att offras på ondskans altare!

Nu på morron Blev jag kraftfullt påmind om dagens tema i kyrkorna på ett nästan groteskt sätt. Ja, det är människorna [folket] runt Bjästahändelserna. Vi har sett hur de först gav sig på den utsatta flickan, så kom programmet på ”Kalla Fakta” och nu vändes mobbens blickar mot den antagne förövaren. Med samma hätskhet och hat som flickan fått stå ut med.

Det var bara det att TV hade använt en psudonym för förövaren, och det fanns en klasskompis till den verklige förövaren med det namnet, och nu blev det han man vände sig emot. Samma indignation, samma känslor samma hat vändes bara mot nya objekt.

Tro mig! Jag är övertygad om att ”folket”, ung som gammal, trodde att det var det goda de stod (står) för. Den onda människan som byggt upp sitt hat genom samhällets allt hårdare klimat fick man plötsligt olika offer att känna för. Hatet fanns hela tiden där. Samma hat, samma inre emfas! När sanningen om den verklige förövaren dök upp tog man inte flickan till sitt hjärta, bad om förlåtelse och upprättade henne. Nix, på människovis sökte man bara efter nya objekt att ge sig på!

I bibelns värld blir önskan om frid och förlåtelse den verkliga vägen till försoning och kärlek människor emellan. Men vi söker folk att fördöma. Det värsta av allt: vi tror att vi står för det goda!

Vi står nu inför påsken, dagens berättelse ur bibeln handlar om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna och blir hyllad i alla tonarter:

”Matt 21:7 De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.

Matt 21:8 Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar från träden och strödde på vägen.

Matt 21:9 Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Idag används texten som prolog inför påsken. Jerusalem som på den tiden inte var så stor, var pga påsken fylld till bristningsgränsen av människor från olika områden som hyllade Jesus.

Ett par dagar senare:

”Matt 27:19 Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: ”Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull.” Matt 27:20 Men översteprästerna och de äldste övertalade folkmassan att begära att Barabbas skulle friges och Jesus dödas.
Matt 27:21 När landshövdingen frågade dem: ”Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?”, svarade de: ”Barabbas”.

Matt 27:22 Pilatus frågade dem: ”Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?” Alla svarade: ”Korsfäst honom!”

Matt 27:23 Han frågade: ”Vad har han gjort för ont?” Men de skrek ännu högre: ”Korsfäst honom!”

Matt 27:24 Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det.”

Matt 27:25 Allt folket svarade: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”

Matt 27:26 Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas.”

 

Samma stad, samma folkmassa, samma Jesus!  De som ett par dagar tidigare hade hyllat honom skrek nu efter hans avrättning.

Vi måste inse att det var ondska som behärskade ”folket”, men de själva uppfattade det inte som ondska, utan något gott.

Så är det också i Bjästa, i Israel, i Palestina, i Afghanistan, i Al quaida, i Nigeria, Liberia etc. Man tror att man gör rätt när människor offras på ondskans altare. Därför behöver vi Jesus i våra liv!

Published in: on 28 mars, 2010 at 11:35  Kommentera  

Hur har den inre kompassen kunnat bli så fel?

Jag har just nu svårt att lämna händelsen i Bjästa med tankarna. Hur kan den inre kompassen så totalt slås ut som vi fått se därifrån? Så vitt jag förstått så är det av något skäl en ”högstatuskille” som har förgripit sig på en flicka.  Han erkände, dömdes för våldtäkt och fick besöksförbud.

Hon anmäler detta och blir plötsligt ohyggligt utsatt för massans …ska vi kalla det -moral?? Trots att det framkommer att samma gärningsman förgripit sig också på en annan flicka fortsätter drevet mot flickan som anmälde det först. Pojken erkände, dömdes för våldtäkt och fick besöksförbud. Trots detta inbjuds han till skolans avslutning, som prästen sa, ”en fin gest”. 

Avslutningen utmynnade i en manifestation för pojken. Han fick applåder av elever och föräldrar och ses på tv-bilderna krama om sina flickkamrater. Den våldtagna flickan fanns inte närvarande, men det hade prästen inte koll på.

Aktörer: Skolan och dess ledning, samhället Bjästa i stort, prästen som bjuder in förövaren till kyrkan på avslutningen och sist men inte minst …skolchefen Anders Fager – som la skuld på hennes föräldrar genom att säga att hennes mamma förvärrat situationen.
”Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han.”

Det värsta är att detta bara är en händelse bland många, många människor med totalt havererde ”inre kompasser”.

Det är inte min sak att döma de som lever och är integrerade i vårt samhälles föreställningar om rätt och fel i största allmänhet.

Men det som förskräcker mig mest är pastorn. Hur kan detta ha gått till?

Kyrkan är i långa stycken idag en del av ”världen” i andlig mening.  Man tycker att det som världen hyllar, är det rimligt att också kyrkan hyllar. Värderingarna flyter lika hit och dit som för de som inte har en integrerad tro på bibelns ord. Den enda fasta grunden vi som troende har att hålla oss till. 

Effekterna uteblir inte. Vi bär på ett högmod eller fåfänga som gör att vi tar oss den rätten att själva fastställa vad som är ont och gott. Det görs för att få vara med i ”det samhälleliga spelet”.

Vem vill stå i utanförskap? Med udda uppfattningar utanför samhället? Massans tolkningar vad som är gott blir också kyrkans. Massans uppfattning om vad som är ont, blir också kyrkans. I ”trygg glömska” av att Jesus faktiskt var i utanförskap. Det han värderade var inte massans värderingar, utan det som låg i den lidande tjänarens gestalt. Inbjudan att följa honom var en inbjudan till detta.

Men vi ”duckar”. Viger frejdigt samkönade och ber om välsignelse över det Gud själv har tagit avstånd från. Vi accepterar en föreställning om att det är ett större gott med aborter än att de väsen Gud har kallat ut i ljuset ska födas. Vi sätter oss alltså över Gud. Vem har givit oss tillstånd till det?

Om jag skulle översätta händelsen jag började med har folk betett sig som om den barmhäritige samariten skulle fortsätta misshandlen när den slagne redan låg i diket.

Ja det finns folk som gör det också idag! Låt oss be om att Gud ska ge oss en fungernde kompass om gott och ont!

Published in: on 27 mars, 2010 at 18:14  Comments (2)  

Vad är en människa?

I1 Tess 5:23 Står det: ”Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst

Detta avsnitt skriver jag som ett förtydligande till inlägget för den 24:e mars. Där skrev jag om hur vi förståndsmässigt uppfattar den skrivna texten. Det innebär att vi ”läser som det står”, men också att vi omvandlar ”som det står” till en påverkan av våra känslor, vårt förstånd och vår vilja.

Och är det inte så att just dessa nästan alltid är inblandade i våra problem och bekymmer? Så det vi läser påverkar ett större djup i vår person?

Men, och det är viktigt: Detta är inte allt som finns inom oss, skulle det vara som våra katter eller andra djur runt omkring oss. De har förstånd i allra högsta grad. T.ex känner de väl igen när familjens bil kommer hem! Känslor? Javisst! En katt kan bli djupt förnärmad. Viljan då? Självklart! Alla som har haft med katter och djur vet att så är fallet. Envisa som bara den!

Läs följande som är hämtat ur 1917 års översättning:


Själisk (1 Kor. 2:14. 1 Kor. 15:44 f. Jak. 3:15. Jud. 1:19) uttrycker i ordagrant trogen översättning av textens grekiska ord ett begrepp, som står mitt emellan köttslig (eller materiell) och andlig. Ordet är insatt i stället för den äldre översättningens naturlig, som undanskymmer det grekiska uttryckets sammanhang med den uppfattning av människans väsen, som föreligger i 1 Tess. 5:23. Själisk sägs alltså om en människa som visserligen har själ, men inte är ”andlig” i den meningen, att hon har (Guds) ande.

Vad säger detta? Jo, att även en katt kan vara själisk i kristen mening (liksom en människa). (Dvs. ha själ, efttersom den tillhör kroppen (vår neurologiska stru ktur som vi kallar hjärna), [en psykIsk natur])  Så till vida ÄR vi ”bara ett djur”! 

Men om vi tänker på vår ande och vår själ som samma sak, (vilket vi ofta gör) dvs. om vi bara om vi bara tror oss ha kropp och själ -eller vad vi föredrar att kalla de olika delarna – då blir mycket förvirrande. När vi tar emot Jesus tar vi också emot den helige ande, därför står det att vi är en ny skapelse. tydligen tillhör denna nya skapelse den andliga delen inom oss. Som ligger utanför kroppen, hjärnan etc.  MEN, som påverkar dessa enheter. Signalerna från anden går (liksom alla andra signaler) in genom hjärnans outtalade  delar via vårt mentala system ut till vår hjärna för att tolkas och upplevas där.

Sedan kan vi säga: ”Jag har haft en andlig upplevelse”! Eller, ”att jag upplevde när jag läste bibeln”!

DETTA är vad jag kallade rhema, GUDS TILLTAL!

Published in: on 26 mars, 2010 at 15:25  Kommentera  

Kärleken till Jesus, mellan hjärta och hjärta!

Ett par händelser ur evangelieberättelserna.

Det första jag tar upp är ur Joh 21, och hände efter att Jesus uppstått.

”Joh 21:1 Därefter uppenbarade sig Jesus än en gång för lärjungarna. Det var vid Tiberias sjö, och det gick till så här:

Joh 21:2 Simon Petrus och Thomas som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedeus söner och två andra av hans lärjungar var tillsammans.

Joh 21:3 Simon Petrus sade till dem: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De andra sade: ”Vi går också med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

Joh 21:4 Tidigt på morgonen stod Jesus på stranden, men lärjungarna visste inte att det var han.

Joh 21:5 Jesus sade till dem: ”Mina barn, har ni något att äta?” De svarade: ”Nej”.

Joh 21:6 Han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så skall ni få.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte längre dra upp det för all fisken.

Joh 21:7 Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren.” När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön.

Joh 21:8 De andra lärjungarna kom efter i båten. De var inte långt från land.

Joh 21:9 När de kom i land, fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd.

Joh 21:10 Jesus sade till dem: ”Bär hit av fisken som ni fått.”

Joh 21:11 Simon Petrus steg i båten och drog in nätet. Det var fullt av stora fiskar, etthundrafemtiotre stycken. Och fast de var så många gick nätet inte sönder.

Joh 21:12 Jesus sade till dem: ”Kom och ät.” Ingen av lärjungarna vågade fråga honom vem han var. De förstod att det var Herren.”

Inledningen av berättelsen andas uppgivenhet. Den Jesus de följt var död, visserligen uppstånden, men visade sig bara vid vissa tillfällen. Något fattades i deras liv. Det var tomt och grått. ”jag går och fiskar, sa Petrus. De andra hakade på.

Så står det en person på stranden och frågar ”mina barn…” Det var Jesu kärlek och omsorg om deras vardagsliv som visade sig. Det var Johannes som först uppfattade att det var Jesus. ”Det är Herren”. Petrus hoppade i vattnet, de andra kom roende. Det var som hundar som känner igen sin husse. Vad kan ha orsakat den kärleken? Det tycks ha funnits ett band mellan hjärta och hjärta som gjorde att Johannes kände igen Jesus trots att hans uppenbarelse inte var som vanligt.

Det andra händer också efter uppståndelsen och börjar med hur Petrus förnekade Jesus:

”Matt 26:75 Då kom Petrus ihåg det ord som Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig.” Och han gick ut och grät bittert.

När Jesus samtalade med lärljungarna frågade han Simon Petrus, och detta är viktigt: Petrus fick bekänna sin kärlek till Jesus en gång för varje gång han hade förnekat sin mästare. Med varje bekännelse följde en kallelse till den som skulle bli lärljungen som byggde församlingen.

”Joh 21:15 När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”För mina lamm på bete.”

Joh 21:16 För andra gången frågade han: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: ”Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: ”Var en herde för mina får.”

Joh 21:17 För tredje gången frågade han: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.”

Samma kallelse följer med oss var och en: 1)”För mina lamm på bete” [vilket jag gör nu]! 2) Var en herde för mina får”! Vilket också är en levande kallelse. så till sist: 3) För mina får på bete!

Eftersom kallelsen också gäller er som läser detta vill jag förklara helt kort. 1) Lammen -de som ännu är nya ”på vägen” behöver tydlig och klar undervisning. 2) En herde -skyddar när någon har det svårt. 3) Fåren -De mogna efterföljarna som i sig har del av hela denna kallelse.

Denna kallelse gäller alla, även de som bara vagt kan ana Guds närvaro inom sig. Då är han på plats!

Published in: on 24 mars, 2010 at 15:02  Kommentera  

När ordet blir verksamt

Jag ska försöka närmare förklara mitt motiv till det uppehåll jag här har gjort. Det ligger i hur Guds ord fungerar hos oss som människor. Jag har varit inne på det tidigare, så en del av er kanske känner igen detta. Men det är ju aldrig fel att återta gamla kunskaper om de har hamnat lite längre bak i huvudet.

Så att ingen ska missförstå det jag skriver: Guds ord är alltid verksamt, till och med så verksamt att det kan skapa hela vårt universum. I följande bibelställe använder grekiskan logos [λόγος] och som betyder ord i största allmänhet. Det är först i samband med Jesu tilltal eller Guds handlande (t.ex skapelsen) det fungerar i en kraft vi knappast kan föreställa oss. I citatet nedan användes ordet ”logos.”

Mark 10:22 Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.

Om han hade lyssnat och tagit emot, hade det Jesus sagt förvandlat hans liv. När han då hade sprungit hem och berättat, hade grekiskan använt ”rehma” [ρηεμα]. Det som från början varit vanliga utsagor från Jesus hade i så fall plötsligt förvandlats till kraft i mannens berättelse. Guds kraft!

I berättelsen om när Petrus förnekade Jesus står det:

”Matt 26:75 Då kom Petrus ihåg det ord som Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal, skall du tre gånger förneka mig.” Och han gick ut och grät bittert.

I första delen här där Petrus kom ihåg vad Jesus hade sagt, används ordet ”rhema”  för ”ord”. Det förvandlade Petrus fullständigt från att ha varit en feg svikare till att ha erhållit en personlig insikt i vem han egentligen var. 

Alla som ser om gamla filmer kan få en lite fadd känsla, man vet ju redan vad som ska hända. Delar av handlingen minns man och ibland kan man till och med citera ordväxlingar. Likadant är det med böcker. Man kan ha läst en bok och fått oerhört mycket ut av den, men så går det något år och man läser den igen och undrar vad det var för märkvärdigt med den boken!

Men det finns ett intressant fenomen som kan uppträda när man läser bibeln. Det kan handla om gamla kända bibelställen. De är lästa gång på gång. Man ”kan” dem. Inget mer med det! Men plötsligt en dag är det som om någon passage blötsligt får sitt eget liv. Det är som om bokstäverna kommer mot en, tydligare och kraftigare än förr, en ny insikt börjar infinna sig. Man slår upp paralellställen och får sig ännu mer till livs. Det är som om det inte är någon gammal text längre, det är som om den har blivit ny. Då har det ord jag läste blivit Ordet med stort ”O”!

Rhema, grekiska [ ρηεμα], är alltså Guds direkt tilltalande ord som kan fövandla oss som det blev hos Petrus: Det får liv!  Så när vi upplever ett bibelställe på ett speciellt sätt, har den Helige Ande förvandlat det till ett verksamt ord, just för mig vid det tillfället! Guds kraft är speciellt närvarande när vi upplever Ordet på det sättet.

För den som umgås med sin bibel ofta tillsammans med bön är detta inte helt ovanligt. Det betyder att Gud talar direkt till dig genom sitt ord genom en passage du aldrig förr har uppmärksammat djupare.

När jag började upptäcka att det jag skrev var mer ord än liv blev jag alltså tvungen att stanna upp ett tag för att fylla på ur Guds kraftkälla. Pröva detta när ni läser er bibel så ska ni få se.

Det är mäktigt!

Published in: on 23 mars, 2010 at 16:02  Comments (2)  

Jag vill inte komma med tomt prat

De av er som följt mina tre sista inlägg på bloggen samt kommentarerna och mina svar på dem kan inte ha undgått att se att det har varit lite ”tungkört” på slutet. Eftersom den här bloggen egenligen handlar om tron utifrån bibeln känner jag mig manad att också nämna om det som kan vara svårt i en sådan blogg.

Teologiskt vet jag mycket väl var jag står, men denna kunskap handlar inte bara om att haspla ur dig dogmer och predikningar. Det handlar också om att det jag ska föra vidare har kommit in i mig själv och att jag personligen mognat med kunskaperna.

Processen går till ungefär så här (som i det här fallet):

Jag har en kallelse att tydliggöra bibeln och tron så som jag har tagit till mig den.

Full av entisuasm startade jag  med en övertygelse att allt jag bar på skulle räcka bra långt. Allt jag skrivit kan jag stå för, men det var som en fylld burk som jag hällde ur allteftersom. Samtidigt, på den andra sidan har jag allteftervart jag skrivit sett ständigt nya saker som jag inte sett eller uppfattat förut och som vill få plats i mitt inre. Bibeln fungerar så, man kan läsa om samma sak flera gånger och se nya sanningar allteftersom den Helige Ande pekar på det nya. 

Det nya jag upptäcker när jag skriver måste också få tid att mogna och bli till en levande verkligehet. På det sättet fylls ”burken” på! Läs gärna om inlägget om ”själens märka natt” igen. Den handlar om just detta.

Detta gäller (1): ”fylld burk”=god näring till de som tar det till sig. (2) Tom burk=tomt prat.

Även Jesus (utan andra jämförelser) var tvungen av och till dra sig undan för att ”fylla på”. Det var på grund av Jesu mänskliga sida.  Jag är i allra högsta grad människa och måste fundera och smälta mina erfarenheter. I annat fall skulle jag ju aldrig växa till!

Men det gäller alla er andra också.

Mitt syfte är att det inte ska bli några långa pauser, men det kan hända att det kan komma att behövas för att det inte bara ska bli tomt prat.

För er som brukar följa bloggen (för andra också givetvis) har ni ju möjligheten att Prenumerera via RSS så ser ni ju lätt varje gång jag kommer med ett inlägg.

Vi syns. -kanske redan i morgon. 🙂

 

 

 

Published in: on 19 mars, 2010 at 20:08  Comments (2)  

En utblick från världen där allt ska ske ögonblickligen.

Utifrån det senast skrivna vill jag få påpeka en viktig sak och som i allra högsta påverkar hur  eller om vi kan få en levande andlighet.

Jag vet att många söker efter andlighet. Både inom och utom församlingsväsendet. Till och med i mång församlingar kan man finna ”sinnesrogudstjänster” med inslag av vanliga avslappningsövningar, sk. kristen meditation, men med samma grundhållning som inom yoga, zenmeditation eller TM. Qi-gong, utövas i många församlingar idag. New age inte att förglömma. Allt det jag här har nämnt är försök till genvägar till ett stadiumsom påminner om sann andlighet.

Vi väljer alltså en väg där vi fokuserar på tekniker och väver in lite av Gud och Jesus, men att böja oss inför världens skapare och Herre med den tid det tar väljer vi bort.

Varför?

Som vi alla vet tycker inte den moderna människan om att vänta. Vi har snabbkaffe, snabbte, våra TV-apparater har förvärmning konstant på så att vi ska slippa vänta den minut det tar att få bild. Har vi möjlighet tar vi ofta bilen till butiken runt hörnet. I gudstjänsten har många genomfört ”gående bord” för att det går fortare så. Vi har alltså alltför bråttom för att böja knä inför vår herre vid nattvardsbordet. Hur ska vi då kunna stilla oss så att Gud ska få möjlighet att tilltala oss i sin stillhet?

Av det jag skrivit ovan kan vi se att vi använder oss av olika genvägar för att slippa den sanna Guds fostran som i sin tur leder till att Gud ska få bli levande för oss. Det är alltså inte en snabbteknik jag förordar här, utan en närhet och stillhet där vi fostras till Guds sanna tjänare och som inte alltid är enkel och snabb.

Published in: on 18 mars, 2010 at 13:01  Comments (4)  

Det är inte bara att hoppa i och plaska på för att gå på vattnet!

Det finns skäl till att det är på det sätt som jag beskrivit. För att tron ska fungera måste människan vara nära kopplad till den himmelska tillvaron.

1. Den värld vi lever i och som våra kroppar är ”byggda för” har en utveckling. För att kunna fungera i denna värld måste vi utvecklas som människor under lång tid. Vi föds, lär oss att känna igen ansikten och skilja på främmande och kända. Vi lär oss av med blöjbehov, lär oss att gå, lär oss att tala, att fungera i ett socialt sammanhang och så vidare. Detta tar tid. närmare 18 år.

2. Tror ni att den tid vi behöver för att fungera i det andliga livet är mindre krävande för att vi ska kunna fungera? Desto längre vi vill komma för att Jesu ande ska kunna fungera fullt ut ifrån hans löften, desto mer komplex blir fostran. Det var den jag talade om i mitt förra inlägg. Känslan av en längtande tomhet [”natten”] är i grunden en kallelse till något nytt och stort!

Som jämförelse kan jag nämna att de fyrtio åren i öknen för Israels folk var en fostran för det som skulle komma.

Johannes döparen drog sig som mycket ung tillbaka i öknen, där han ”växte till och blev stark i anden”! Återigen! Denna andliga tillväxt innan framträdandet.

Jesus, var i öknen i fyrtio dagar och blev då frestad av djävulen strax före sitt framtrödande. (återigen detta ”40”)

Tror vi, att vi kan utvecklas andligt utan en tid i frestelse och tomhet innan vi är färdiga att verka? Att vi kan hoppa över det som var nödvändigt för Jesus innan han kunde skrida till verket?

Så om det kan kännas tungt och tomt, var vid gott mod och håll fast vid det du har så kommer också du få se Guds under och beskydd!

Published in: on 17 mars, 2010 at 19:42  Kommentera  
%d bloggare gillar detta: