Det är inte bara att hoppa i och plaska på för att gå på vattnet!

Det finns skäl till att det är på det sätt som jag beskrivit. För att tron ska fungera måste människan vara nära kopplad till den himmelska tillvaron.

1. Den värld vi lever i och som våra kroppar är ”byggda för” har en utveckling. För att kunna fungera i denna värld måste vi utvecklas som människor under lång tid. Vi föds, lär oss att känna igen ansikten och skilja på främmande och kända. Vi lär oss av med blöjbehov, lär oss att gå, lär oss att tala, att fungera i ett socialt sammanhang och så vidare. Detta tar tid. närmare 18 år.

2. Tror ni att den tid vi behöver för att fungera i det andliga livet är mindre krävande för att vi ska kunna fungera? Desto längre vi vill komma för att Jesu ande ska kunna fungera fullt ut ifrån hans löften, desto mer komplex blir fostran. Det var den jag talade om i mitt förra inlägg. Känslan av en längtande tomhet [”natten”] är i grunden en kallelse till något nytt och stort!

Som jämförelse kan jag nämna att de fyrtio åren i öknen för Israels folk var en fostran för det som skulle komma.

Johannes döparen drog sig som mycket ung tillbaka i öknen, där han ”växte till och blev stark i anden”! Återigen! Denna andliga tillväxt innan framträdandet.

Jesus, var i öknen i fyrtio dagar och blev då frestad av djävulen strax före sitt framtrödande. (återigen detta ”40”)

Tror vi, att vi kan utvecklas andligt utan en tid i frestelse och tomhet innan vi är färdiga att verka? Att vi kan hoppa över det som var nödvändigt för Jesus innan han kunde skrida till verket?

Så om det kan kännas tungt och tomt, var vid gott mod och håll fast vid det du har så kommer också du få se Guds under och beskydd!

Published in: on 17 mars, 2010 at 19:42  Kommentera  

Om själens mörka natt!

Senaste dagarna har jag upplevt det allt tyngre att komma till skott när det gäller inläggen i den här bloggen. Det är som om jag har varit överfallen av en tomhet i tron. Som en tystnad som har lägrat sig inom mig. Hur ska det då i den situationen gå att öppet visa på en glädjens gemenskap med Gud?

Men jag ville ju så gärna, och jag vill fortfarande, för det är så mycket som bor inom mig och som jag skulle vilja berätta om och ge er alla av!

Så kom en tanke! Detta är ju något alla behöver få känna till. Ingen som är ute på promenad går bara på topparna. Ibland är vi nere i dalen, och ibland rent av nere i något mörkt och svårgenomträngligt. Så går vägen uppåt igen, mot nya vyer och nya insikter. Innan vi kommer upp på topparna och möter Guds närhet och värme tycks resan gå som tyngst.

Jag har nämnt om Johannes av Korset tidigare. jag tycker att han beskriver detta på ett bra sätt. De flesta människor som är inne i en andlig utvecklingsproces går förr eller senare genom stadier… tunga stadier. Det är en naturlig del av den andliga utvecklingen, och får inte  ses som något som måste undvikas eller förbigås. Tvärtom! Att gå igenom sådana stadier är nödvändigt för att vi ska få livsglädjen tillsammans med Gud igen. 

Det är en reningsprocess, men så svår att att uppleva och gå igenom! Tiden i den tunga delen av resan tvingar oss att med stillhet leva i bibeln, och med en skakig förtröstan närma oss Gud.

När jag började tänka på det här, slog det mig med kraft. Har jag inte gått igenom detta? …Jaa. Lever jag inte i Guds närhet? …Jaaa.  Men det kommer aldrig att finnas en punkt där jag som människa kan säga att ”jag har allt.

Att finna Gud, att leva med honom, tron, upplevelsen av hans kraft… allt detta är en resa. Men vi skulle aldrig orka igenom allt på en enda gång. Därför återkommer mörkret av och till.

Sökandet och tvivlen är inte en brist på tro. Det är en del av den levande och fungerande tron. Det är bara den som säger sig tro och aldrig tvivlar som jag börjar bli fundersam hur det står till. Liksom ett slut att söka eftersom han redan tror sig  ha alla svaren.

Därför måste jag dela med mig också av detta om jag ärligt vill berätta om tron och trons väsen.

 

Published in: on 17 mars, 2010 at 15:19  Comments (2)  
%d bloggare gillar detta: