Hur har den inre kompassen kunnat bli så fel?

Jag har just nu svårt att lämna händelsen i Bjästa med tankarna. Hur kan den inre kompassen så totalt slås ut som vi fått se därifrån? Så vitt jag förstått så är det av något skäl en ”högstatuskille” som har förgripit sig på en flicka.  Han erkände, dömdes för våldtäkt och fick besöksförbud.

Hon anmäler detta och blir plötsligt ohyggligt utsatt för massans …ska vi kalla det -moral?? Trots att det framkommer att samma gärningsman förgripit sig också på en annan flicka fortsätter drevet mot flickan som anmälde det först. Pojken erkände, dömdes för våldtäkt och fick besöksförbud. Trots detta inbjuds han till skolans avslutning, som prästen sa, ”en fin gest”. 

Avslutningen utmynnade i en manifestation för pojken. Han fick applåder av elever och föräldrar och ses på tv-bilderna krama om sina flickkamrater. Den våldtagna flickan fanns inte närvarande, men det hade prästen inte koll på.

Aktörer: Skolan och dess ledning, samhället Bjästa i stort, prästen som bjuder in förövaren till kyrkan på avslutningen och sist men inte minst …skolchefen Anders Fager – som la skuld på hennes föräldrar genom att säga att hennes mamma förvärrat situationen.
”Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han.”

Det värsta är att detta bara är en händelse bland många, många människor med totalt havererde ”inre kompasser”.

Det är inte min sak att döma de som lever och är integrerade i vårt samhälles föreställningar om rätt och fel i största allmänhet.

Men det som förskräcker mig mest är pastorn. Hur kan detta ha gått till?

Kyrkan är i långa stycken idag en del av ”världen” i andlig mening.  Man tycker att det som världen hyllar, är det rimligt att också kyrkan hyllar. Värderingarna flyter lika hit och dit som för de som inte har en integrerad tro på bibelns ord. Den enda fasta grunden vi som troende har att hålla oss till. 

Effekterna uteblir inte. Vi bär på ett högmod eller fåfänga som gör att vi tar oss den rätten att själva fastställa vad som är ont och gott. Det görs för att få vara med i ”det samhälleliga spelet”.

Vem vill stå i utanförskap? Med udda uppfattningar utanför samhället? Massans tolkningar vad som är gott blir också kyrkans. Massans uppfattning om vad som är ont, blir också kyrkans. I ”trygg glömska” av att Jesus faktiskt var i utanförskap. Det han värderade var inte massans värderingar, utan det som låg i den lidande tjänarens gestalt. Inbjudan att följa honom var en inbjudan till detta.

Men vi ”duckar”. Viger frejdigt samkönade och ber om välsignelse över det Gud själv har tagit avstånd från. Vi accepterar en föreställning om att det är ett större gott med aborter än att de väsen Gud har kallat ut i ljuset ska födas. Vi sätter oss alltså över Gud. Vem har givit oss tillstånd till det?

Om jag skulle översätta händelsen jag började med har folk betett sig som om den barmhäritige samariten skulle fortsätta misshandlen när den slagne redan låg i diket.

Ja det finns folk som gör det också idag! Låt oss be om att Gud ska ge oss en fungernde kompass om gott och ont!

Published in: on 27 mars, 2010 at 18:14  Comments (2)  
%d bloggare gillar detta: