Igår fick jag från en läsare vid sidan om, en tanke som inte på något sätt är ny för mig, men ack, så svår att reda upp i text på ett bra sätt. Men eftersom det inte är oväsentligt, så tänker jag göra ett försök.
Det hänger ihop med blogginlägget ”En intressant sak”. Detta var kommentaren jag fick:”Jag kanske kan bli frälst men bär gentemot min partner, barn, föräldrar, arbetskamrater och många andra en historia med sår och synder som inte är borta. Skriv om sådana saker också.” Jag anar att jag kommer att få komma tillbaks till detta flera gånger.
Orsaken till det jag skrev igår, var att jag under lång tid trots min bakgrund som kristen och vigd förkunnare valt bort Guds kallelse till mig och trots att min tro fanns kvar någonstans inom mig ville gömma mig för min uppgift. Så jag arbetade med annat
”Jona 1:1- 4:11 HERRENS ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade: [
kap])” Det är han som hamnade i fiskbuken, ni vet! Läs gärna den boken, den är kort och innehåller mycket kunskap, men också lite humor om hur människan är och hur Gud är!
Det började med att jag inte hade kurage nog att predika Guds ord så klart som här, utan det blev mycket omskrivningar som många av er säkert känner igen från predikstolarna. Jag önskade bara få gömma mig och försvinna…
Så kom en händelse att rycka tag i mig och återge mig längtan efter Gud igen. Jag började se tecken igen som hörde ihop med andliga ting, men det var som om jag haft en vägg mellan mig och det jag ändå på ett sätt trodde på.
Jag anar att några av er förstår vad jag menar när jag skriver att jag både trodde och vågade inte tro. Jag var rädd för att om jag en gång hade tagit emot Gud och sedan hållit honom borta från mitt liv, gjort att människor för min skull börjat förakta Gud så fanns det liksom ingen återvändo.
Detta har jag kämpat med i flera år. Så fort det börjat bära så hade ”isen rämnat”. Jag behövde visshet, men hur skulle jag få det? Inga änglar såg jag, Gud visade sig varken i drömmen eller på väggen. – – – D E T V A R B A R A T Y S T – – – Tystnaden blev till slut ett bevis för mig att Gud hade lämnat mig. Att han finns var klart. Att Jesus dött för allt ont i världen var jag också övertygad om, men jag hade ju ”kastat bort” hans gåva!
Så när jag höll på att läsa in mig på inlägget:”Dödshålan var värre än korset!” SLOG DET MIG! Jesus var faktiskt född två gånger och med olika kroppsliga egenskaper vilket kan ses eftersom lärljungarna inte kände igen honom direkt de såg honom efter döden. Då kom jag också att tänka på en strof ur Johannesevangeliets tredje kapitel:”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Sedan slog det mig jo, men jag tror ju på Jesus.
Plötsligt, efter åratal av böner, läsande och sökande öppnades som en
katedral inom mig. Då är jag ju född på nytt!
”2 Kor 5:17 Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.”
Alltså: Du kan med glädje ta emot det nya för det gamla är borta och kan inte anklaga dig längre! Så varför ska du eller jag anklaga oss själva?
Ju närmare en människa står, eller har stått oss, desto svårare är det att förlåta.
Med denna insikt kan jag säga att jag har fått förlåta mig själv också vilket skapar en oerhörd frid!
OCH detta är bara början. Jag fortsätter i morgon!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Kommentera