Barnet gråter hejdlöst!
Det fanns ett löfte om att familjen skulle ha familjekväll på fredag. Hyra en film, lite godis och sedan skulle familjen spela ett spel tillsammans. Det var bland de största upplevelserna barnen i den familjen hade. De enda kvällarna de nästan säkert visste att de skulle slippa bråk och diskussioner.
Dom fick tycka om varandra och bara vara…. Precis som det kändes i hjärtat. Pappa brukade komma hem vid femtiden… -vänta,-vänta,-vänta! -Snart är han hemma”
Men så hände det som hände alltför ofta. Nu var klockan 7 (19.00) Telefonen ringde, mamma svarade. När hon kom tillbaks syntes det att hon var lite lessen och så sa hon att pappa kommer nog hem sent ikväll… Alla visste vad det betydde. Han hade en ”familj till”, och det var med dem hade hade familjekväll nu.
VI får fira, ”hurtade mamma till det”. Men ändå -alla visste vad som gällde. -Anden i flaskan.
Ett löfte som inte hölls. Till slut slutar man tro på löftena.
Ibland hände det omvända! Om du inte sköter dig ska du få med mig att göra! Sa pappa. Detta signalerade att då var det hård bestraffning som gällde.
En kväll ringde det på dörren. Utanför stod ett par poliser. Ujjj, tänkte Alfie, vet dom det redan? Poliserna var allvarliga och berättade att Alfie hade tagit pengar från skolkiosken.
Kan ni komma med till stationen nu? ”Frugan måste hinna hem och ta hand om lillan först”. Går det bra om en kvart? Mummel, mummel… Ja, ok då. Inte en minut senare.
NU visse Alfie att han skulle få på nöten av pappa. Det brukade bli hårda tag. Konstigt nog blev det inte så den här gången. Pappa klappade honom på huvudet och sa: Nå, nå -vi har alla varit pojkar.
Inget hände från pappas sida.
Så pågick det hela uppväxttiden. Ibland löften som aldrig hölls. Ibland hot som det inte heller blev något av.
Alfie lärde sig med andra ord att det inte hände så mycket varken på det ena sättet eller det andra. Så man behövde inte bry sig.
En dag skulle Alfie konfirmeras. Han fick höra om Guds löften och han fick höra om konsekvenserna om han struntade i Gud. Men han kunde varken tro på det ena eller det andra. Det hade hans pappa visat honom. Så Gud är nog inte så noga heller om man tänkte efter.
Men det är det Gud är!
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Kommentera