Jag hade tänkt fortsätta där jag slutade det senaste inlägget, men dagens händelser kring Israel finns fortfarande i mitt sinne och jag kan inte låta bli att ta upp det.
Som jag misstänker vet de flesta av av mina läsare om att Israel har en särskild position i de gammaltestamentliga texterna. Till att börja med är Judarna Guds egendomsfolk, varför? Det svaret finns nog bara i Guds hjärta. Det var ett bångstyrigt folk, vandringen från Egypten till det utlovade landet (alltså Israel) var, och är egentligen en väldigt kort sträcka även till fots, men på grund av sin sturskhet mot Gud tog hela resan med diverse strapatser ca 40 år! Abraham, som anses vara Judarnas stamfader fick av Gud följande löfte:
”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och västerHela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid.”
Mer exakt platsbestämning finns på några ställen i GT. I Domarboken anges landet gränser till väster om Jordan och något öster om döda havet.
De nord-sydliga begränsningarna är lite mer otydligt angivna, Men västerut ingick det vi kallar västbanken och upp mot Syrien.
Så enligt GT gäller åtminstone följande:
Redan i Moseböckerna finns det ett klart uttalat löfte om att Judarna på ett speciellt sätt skulle vara GUds egendomsfolk.
Löftet om landet gavs till Abram och Gud förband sig till detta, som det står, till evig tid.
Jerusalem har huvudsakligen varit områdets religiösa centrum.
Om vi då ser bibeln som sann, så gäller detta oavsett om vi gillar det eller inte. Därför har också Jesus uttryckt att landet Israel ska vara ett tecken inför hans tillkommelse. Redan i Hosea 9:10 används bilden av fikonträdet på jusarna. ”Jag såg era fäder som förstlingsfrukter på ett fikonträd, då det börjar bära frukt.”
I Markus 13: 28-30 tar Jesus upp den tråden igen när han ska berätta om vad som ska förebåda hans återkomst.
Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blivit mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära.
När ni ser allt detta hända, skall ni på samma sätt veta att han är nära och står vid dörren. Amen säger jag er.
Så har Judarnas återkomst till ”sitt” land för den kristne en speciell betydelse: ”Jag kommer snart”.
Får dom då därför bete sig hur som helst? Nej, Herren har satt en gräns. Kung David begick orättfärdiga handlingar som ledare. För detta fick han betala dyrt, men han var fortfarande älskad av Gud. Samma sak gäller Israel idag.
Men det är som om något av våra barn misshandlar någon till döds och döms för detta. Slutar vi älska vårt barn för det? Vi lider, vi önskar att vi kunde vrida tillbaks klockan, vi gör allt vi kan för att mildra den smärta straffet för vårt barn medför. Men det är fortfarande älskat oändligt. Så ser Guds kärlek ut. Det vi gör kan inte vara utan gränser, men det smärtar honom djupt.
Men Jerusalem ”är den store konungens stad”. Vi kan inte vara förvånade över att satan gör allt för att sabotera Guds planer. Idag fokuseras det på Israel, en dag kommer hela människosläktet att vara inblandat. Profeterna säger att alla folk ska komma för att förinta Israel, men då får all vår ondska det den förtjänar.
VARFÖR, är inte Gud kärleken? Javisst, men vi håller på att glömma en sak. Han är också helig! Det är ett ord som vi nästan har glömt. När vi bryter mot Guds vilja bryter vi också med honom själv.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Kommentera