Jag skrev om Israel, ja! Jag fick inte så mycket reaktioner, men desto fler finns det ute i länder nästan jorden runt. Tanken på Gud som utser ett egendomsfolk retar och stör. Att han sedan skulle beskydda dem på ett särskilt sätt i enlighet med sina löften stör ännu fler.
Om han nu är allsmäktig, säger vi… och kärleksfull. Hur kan han då låta krig få finnas? Små barn med cancer? Parkinssons? Altzheimer? Utvecklingsstörda? Nästa mening ligger liksom inpå knuten: ”hur har han mage….?” -Om han nu finns? Det skulle väl bara vara att uttala ett ord, så skulle allt ställas till rätta? Eller hur?
”DÅ skulle han vara kärleksfull”, tycker vi ”insiktsfullt”. Då skulle det nog till och med gå att tro på honom! Men var ligger orsaken till krig och ondska? Om vi ser det som ett problem,vem ”äger problemet”? Är det Gud?
Hur många av oss har inte varit i en butik med ett barn som just fått se godishyllan? Nej!, säger vi! ”jag vill, jag vill, jag vill..”skriker barnet. Lägger sig på backen och skriker, folk tittar på oss. För att få slut på det hela säger vi, ja, men bara för den här gången! Men är vi ”goda då”, eller är vi bara eftergivna? Ur barnets synvinkel är vi ”goda” om vi ger efter, men som vuxna har vi ett större perspektiv.
Är det Gud som skapar krig och svält? Det är klart att det är människor! Men varför kommer det då inte en myndig röst ”uppifrån” som säger STOPP!? Svaret finns i första Moseboken där Gud gav bestämmanderätten över skapelsen till människorna, samtidigt som han gav ut en instruktionsbok (lagarna) för hanteringen. En fråga: Om Gud gjorde oss handlingsförlamade så fort vi skulle göra något ont, skulle vi vara något annat än några slags biologiska robotar då? Hur ska man kunna utkräva ansvar av en robot?
När jag köper tekniska prylar läser jag sällan instruktionsboken särskilt noggrannt vilket får till följd att 30% av finesserna kommer jag inte ens åt! Hur många vet att lagtexterna i moseböckerna är i det närmaste fullgoda friskvårdsprogram. Lagen om samlag i förbjudna led gavs ju för att inte inavelssjukdomar skulle uppstå! Frågan om homosexualitet skulle skydda mot överföring av blodsmitta, liksom kravet på att man inte fick äta självdöda djur, etc!
Vi tycker att vi är så upplysta så det kapitlet i instruktionsboken kan vi hoppa över. Vi vill styra över hur Gud ska vara och hur han ska tänka, men vem kan det?
Det är med oss som med myran: vi fattar inte vad vi slåss emot -Guds helighet. Då blir det som det blir!
Ferlin beskriver oss på samma sätt som Demert beskriver Myran i sången om den kaxiga myran ni fick lyssna till! Jämför och begrunda!
VID DIKTENS PORT (ur ” Från Mitt Ekorrhjul” (Nils Ferlin 1957))
Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.
Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.
Den dikten tar direkt i maggropen. Jag har läst den flera gånger och det uttrycker på ett poetiskt sätt människans rätta plats i universum.
Därför kom den med.