BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Jag kan inte på något sätt betrakta mig som ”framgångsteolog”. Snarare tvärtom. Min livsvandring har varit en enda lång kamp. Jag har både burit en tro inom mig och en känsla av ”var är du Gud”.

Trots att jag av och till sett glimtar av hur Gud handlar här i tillvaron har det känts som ett lotteri. Finns Gud, eller är det en enda lång självindoktrinering att jag fått se Hans närvaro ibland. Men om det inte är Gud, vad är det då? Jag har funderat på en annan vinkling av mina frågeställningar: Det är kanske bara är så att jag tror att jag tror? I min ungdom var jag säker på att min tro höll.

Jag läste teologi, prästvigdes, fick min första tjänst. Det kändes bra. Jag skulle få tjäna den Gud jag trodde att jag trodde på och upptäckte att jag hade blivit slav under en religiös organisation. Förste ceremonimästare skulle man nog kunna kalla det. Döpa barn som en slags initiationsrit till livet för det nyfödda barnet. Käka tårta, Dricka kaffe och ta mig till nästa ceremoni. I en jordfästning indirekt tala om ”något bättre”, något som Astrid Lindgren så fyndigt kallade Nangiala. Inte himlen, för då kanske Gud fanns, eller ó hemska tanke, helvetet.

Sådant talar inte en ceremonimästare om! Att det för somliga var ett värdigt slut på ett ovärdigt liv kom aldrig åtminstone över mina läppar. Kaffe ånyo, smörgåstårta den här gången.

Visst fanns det ljuspunkter. Jag minns en kille som skulle konfirmeras. När vi närmade oss konfirmationsdagen berättade han att han inte ville konfirmeras för han kunde inte få ihop det, som ha sa. Han var med på att be en kort bön och vi skildes åt. Dagen efter ringde hans pappa och beordrade mig mer eller mindre att besöka dem och tala sonen tillrätta. Jag stöttade pojken och det blev som det blev, han konfirmerades inte. Det är första och enda gången jag fått blommor från en enskild konfirmand. ”Tack”, stod det på kortet. Idag, trettio år efteråt vet jag att han är en andefylld kristen. Kanske för att han fick ta steget själv. Vad vet jag?

Ceremonimästarrollen var inte min, jag ville ha en sann kontakt med en levande Gud och följa hans vilja utan att huka. Men min tro var som vinden, ständigt växlande. Jakob skriver om detta som jag ofta återkom till!

”Jak 1:5 Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den. [kap]

Jak 1:6 Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden.  Jak 1:7 En sådan människa skall inte tänka att hon kan få något av Herren,

Jak 1:8 splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.”

Utan att veta hur jag skulle få ihop pengar till huset, barnen, och livet i övrigt sade jag upp mig och slutade. Så gick jag in i kyrkan för sista gången för att ta farväl. Jag hann inte längre än just till att passera körläktaren, hörde jag [Ja, ni läste rätt, Jag hörde] Guds röst som plötsligt fanns både inom mig och ekade i hela kyrkan:”Jag tar hand om din ekonomi! Det var första gången och enda gången jag har hört Guds röst uttalat och klart.

Så jag började arbeta med annat. En gång för några år sedan sov jag över hos mina föräldrar eftersom jag hade ett uppdrag där då och deltog som vanligt i deras aftonbön. Far läste med början om när Serubabel hade fått i uppdrag att bygga ett nytt tempel och inte begrep hur han skulle klara det. Då sa Herren:”inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande”.

När jag hörde orden var det som om något knäppte till i magen på mig. Jag hade tappat min tro, men återigen kom något som jag upplevde som ett tilltal. På något sätt hörde det ihop.

Lågkonjunkturen kom, uppdragen försvann likaså och därmed den ekonomi vi hade. Jag började be…var fanns löftet nu? Och var fanns Gud? När jag bad kändes det som om jag bara bad i tom luft. Det ekade inte ens. Så en kväll satt jag och min fru vid tv´n och tittade på ett av de ”andeprogram” som varit så frekventa på slutet. Händelsen bevittnade vi båda. En smäll bakom oss och en bok kom flygande ut ur en bokhylla som var så tätpackad att det nästan inte gick att få lös böckerna. ca 1,5 meter flög den och slog sedan in i ett trappräcke. Jag tittade efter och såg samma bok som pappa hade läst ur. Vad var uppslaget? ”inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande” Då kapitulerade jag. Gud inte bara fanns, han verkade.

När jag lämnade över mig den här gången var det inte bara mina fel, brister och synder. Det var hela mitt liv. Jag lät Gud få bli Kung överhela min tillvaro. Bilen, huset, mina intressen, mina nära och kära, ALLT! Både det som fungerade och som inte fungerade.

Kort därefter kom en mängd händelser att inträffa som tycktes stämma med Guds löften. Min dotter hade insjuknat i akut blodförgiftning och var i praktiken döende, jag visste att jag skulle be för henne, men inte varför, eftersom jag inte var medveten om hennes situaton. Mirakulöst kom hon till medvetande igen. Huset, som jag ju ocskå hade gett till Gud, hade en skada om jag insåg skulle förstöra hela huset. Jag började oroa mig igen, men be för ett hus??? Det kändes bara för mycket. Men så tänkte jag att jag ju hade givit huset till Gud i samband med att jag givit mig själv. Då kom det återigen för mig: ”inte genom…”. Jag somnade tryggt även den kvällen. En dryg vecka efteråt upptäckte jag att sprickan efter sättningen började vara borta. Nu ytterligen ett par veckor senare finns det inte ett spår av skadan kvar.

Många fler saker har hänt, lika konkret, men det som fick mig att berätta detta hände igår. Vi har haft en torktumlare trasig i månader, men har inte haft råd att skaffa en ersättare. Tvätthögarna växte och vi började känna oss slitna på tillvaron och varandra. Igår kommer det en granne som inget visste om vår belägenhet och frågade om vi ville ha en torktumlare. Nästan oanvänd. Gud har verkligen omsorg om sina barn.

Det blev så stort, att jag bara ville dela med mig av detta!

”Inte genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande säger Herren!