När det onda blir gott!
När vi bestämmer oss för att vara goda (utifrån vårt mänskliga sätt att se på saken) så angriper vi det vi uppfattar som ont och tror att det då är en god handling.
Ett exempel: Om vår granne visar sig vara en pedofil har den allmänna meningen varit att sätta upp dennes bild på konsum och då skulle det vara en god handling. Sedan får de som ser bilden för sig att de det ”är rätt åt dom” och rättfärdigar det därför som en god handling att kasta ägg på huset där han bor. Eller att helt enkelt anlägga en brand i detta hus. Så ser den mänskliga ”godheten” ut. Vi lönar ont med ont och tycker oss göra goda handlingar då!
Det visar sig också i barntidningar som ska vara sedelärande. Ta Bamse till exempel. ”Han är så snäll att han slår inte de onda |Som vargen & hans kompisar], utan han kastar bara upp dem i luften så de får slå sig själva”! Även om det här indirekt gäller ”öga för öga och tand för tand” så lever vi instinktivt efter tankegången att ”ont ska med ont fördrivas”.
Idag läste jag att andelen Svenskar som tror på dödsstraff ökar. Fast vi ställer upp som faddrar för barn i mycket svåra situationer, betalar månatligen till läkare utan gränser eller till något annat välgörande ändamål. Det är bra, men gör det oss till goda människor? Vi har i landet över 30 000 hemlösa. Men när det blir fråga om hem för dem protesterar vi om de kommer för nära där vi själva bor. Är vi goda då med vårt givande?
