I förrgår skrev jag:
[Vi ägnar nästan 24 timmar om dygnet att ta in och programmera hjärnan med det vi tar in från dagens ”verklighet”.]
Eftersom jag skrev att även andliga erfarenheter måste tolkas genom vår hjärna för att få mening, blir ju riskerna för feltolkningar uppenbara eftersom hjärnan hela tiden lever i en tillvaro som programmerar den via våra normala värderingar och upplevelser. [”Gud är inbillning. Tanken om Gud är förståelig, men bara en önskedröm kommen ur ett behov av att inte inse att döden är det totala slutet. Eller bara ur våra uttryck; ”Nu kan vi bara hoppas och be. (det låter väl ”förtroendeingivande”) Dvs när inget annat hjälper …. ] Både jag och ni läsare kan säkert finna hur många sådana saker som helst, som vår hjärna är fullsmockad med och där tanken på Gud bara tycks vara en dröm. Visserligen hoppfull, men bara en dröm.
Så en dag visar sig Jesus, eller någon av hans änglar och vi tolkar det som hjärnspöken utifrån hur vi är inprogrammerade.
Jag tror att jag har nämnt detta tidigare, men med nya läsare kan jag ju berätta det en gång till. Där jag växte upp brukade det berättas om en same (jag vet inte om det är en sann händelse, men det det är i alla fall en berättelse om hur felprogrammerade vi är). Han var uppe på ett tak och skulle byta spån (det var ett spåntak) och tappade fotfästet. Började kana nerför taket och kastade iväg en bön till Gud. HJÄÄLP mig, Gud! Då fastnade rockskörten på en spik, varvid han mumlar, vänta! nu klarar jag mig själv. Då släppte han från spiken!
I NT läser vi:
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Både intressant och bra skrivet. Blir en tumme!!
TACK, jag uppskattar dina kommentarer. Det är inte så många av mina läsare som ger feedback, tyvärr. Men jag tycks ha rätt många som återkommer!