Jag slutade sista inlägget med: ”Så har du provat att be och ”gå på vattnet”, men när vattnet börjar plaska runt fötterna tappar du tilliten och så känns det som om du börjar sjunka….” Nu vill jag fördjupa mig lite i den frågan.
Tidigare brukade jag tänka (och jag vet att jag inte är ensam om de tankarna): ”Om Gud bara kunde höra av sig på något sätt, eller visa att han svarar på mina böner, skulle det ju inte vara någon svårighet att lita på honom”. Det kändes både logiskt och vettigt. Eller hur? Alternativet var att lägga ner hela projektet med Gud. Men nu var jag inte i det läget att det kändes aktuellt eftersom jag hade börjat förlora uppdrag i företaget och blev mer och mer beroende av att det skulle lösa sig. (Lägg märke till att jag här talar i passivum eftersom jag själv inte hade några idéer.) Min ”båt” höll på att sjunka, någonstans anade jag Jesus på vattnet, men jag vågade inte lita på att han skulle hålla sina löften. Så min tanke var att om han bara visade en liten, liten vink skulle jag kunna tro.
Nu har det gått tid sedan detta hände och jag har på många sätt fått se hur Gud verkligen är närvarande och verksam. I praktiken! Inget lulllull eller flum. De exempel jag ger kommer från min egen erfarenhet; jag vill inte berätta om sådant som inte har påverkat mig personligen!
I mina unga år hade jag i varje fall någon sorts tro, som jag tappade på vägen. Eller tappade och tappade, det kändes som om den inte fanns till för mig. Så under ett uppdrag jag hade på den ort där mina föräldrar bodde sov jag hos dem. Som vanligt avslutade de dagen med en kort läsning ur en andaktsbok och bön. Texten då för den kvällen handlade om hur en man i GT som hette Serubbabel fick Guds uppdrag att bygga ett tempel. Han ifrågasatte uppdraget för han hade varken pengar eller folk. Då kommer texten som min far läste: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande säger Herren.”
Helt plötsligt var det som om Gud själv genom den text som då lästes fanns i rummet! Jag har senare blivit klar över att det är vanligt att Guds närvaro tydliggörs när vi läser eller hör på hur Han verkar.
Nåväl! Jag åkte hem, episoden föll i glömska som så ofta händer. Ett par månader därefter satt jag och min fru och såg på TV när det plötsligt small till bakom oss. Från min hårdpackade bokhylla hade en bok kastats ut ett par meter och slagit i ett trappräcke. När jag säger att mina bokhyllor är packade så är dom packade. Jag gick till boken för att se… det var samma bok som min far hade läst ur. (present av dem) Den var uppslagen. PÅ SAMMA SIDA som jag hade hört läsas två månader tidigare. Den helgen började jag tänka…. -och inse! Det hade inte varit tydligare om det så hade skrivits på väggen!
Plötsligt blev det som varit så viktigt för mig så obetydligt. Det fanns en makt som kallade och som från början hade kallat ut mig i ljuset när jag blev till. Som hade ett syfte och en tanke med mitt liv.
Det finns också en berättelse i NT där Jesus säger följande:
Allteftersom jag har sett hur Gud verkar, vilket jag ska berätta i mitt nästa inlägg, tycker jag att jag har rätt stora erfarenheter av hans aktivitet, men har jag blivit starkare i min tro för det? Jag antar att svaret gör er förvånade, men så har det inte blivit. Jag pendlar lika mycket mellan hopp och förtvivlan som förr. Jag gör som Petrus på vattnet. Jag kikar ner på fötterna. Normalt ska jag sjunka av mina omständigheter. Men jag vet också på något sätt att om jag slutar kika på omständigheterna och stannar upp inför de löften vi har i Kristus trumfar de resultatet av de omständigheter jag fruktar för.
Glöm inte: Gud har alltid kontrollen, och det får vi vila i. Men det är inte lätt! Tron kommer inifrån och inte utifrån våra erfarenheter.
Vila i mig:
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Tack för din berättelse! Den värmer.
Tack för ditt tack. Det värmer MIG!