BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Av det jag har skrivit har det framgått hur Guds väsen är totalt obundet av det vi kallar naturlagar. Det är väl kanske inte så konstigt eftersom det ju är han som naturligtvis står över sin skapelse.

Han är åtskild från den, men också en del av den. Knepigt, va?

Det har att göra med det som hände vid syndafallet.

När Gud skapade tillvaron, dvs. den tillvaro vi kan iaktta, mäta och använda vid våra försök, tillverka vår medicin utifrån, etcetera finns Guds väsen inlagt i detta. Gud själv är alltså en del av sin skapelse. Han finns i universum, i solarna och planeterna, i det vi kallar naturlagar för att allt ska fungera och hålla ihop. Han är alltså ”outstanding”!!

När Gud hade skapat tillvaron står det att han såg att det var gott! Det var en självklar konsekvens av Guds närvaro i allt. Han själv var ju garanten för att allt skulle fungera. Men så trasslade det till sig! Människorna åt av kunskapens träd. Resultatet blev att vi tyckte att den sanna verkligheten var det vi kunde se, uppleva  och undersöka. Gud började avföras från dagordningen! Vi kunde som människor se att träden och grödorna växte, men inte att det var Gud som var aktiv i dessa processer. Gud blev alltså en ”övernaturlig” figur som tillbads och när han agerade måste det för att kunna ”godkännas” som ett Gudasvar komma externt ifrån. Alltså inte via de naturlagar människan känner sig höra ihop med. Ändå är det oftast genom dessa Gud agerar och vi förstår det inte. Som människor har vi svårt för att se det som en hint från himlen om det inte kommer ”övernaturligt”!

Av egen erfarenhet vet jag att det KAN gör det, men de flesta bönesvaren hör till avdelningen ”kom det från Gud som ett bönesvar, eller var det tillfälligheter”?

Det finns en liten historia som berättades när jag var en liten pojke och som belyser detta.

Om den verkligen har hänt eller ej, vet jag inte, med likväl, slutsatserna av den håller. Det handlade om en bonde som skulle lägga om taket på ladugården. Det var ett spåntak som man då lade. Ni vet, man hyvlade spån av trä i ungefär 5 mm. tjocklek och lade ut dem på taket. De fästes med nubb. Högst uppe på taget började gubben glida, det gick fortare och fortare. Eftersom han inte direkt gillade de som brukade gå i bönhuset, så var väl Gud inte den förste han tänkte på. Men ni vet ju hur vi människor är: när alla andra hopp är ute kastar vi iväg en bön. [hur många som fått hjälp av Gud på det sättet vet jag inte, men jag har en känsla av att det är många]! Det gjorde nu bonden också. Då fastnade rocken i en femtumsspik som inte var nerslagen ordentligt. Då blev bonden genast lite kaxigare och sa ”Hörru vänta, nu klarar jag mig själv!” Då släppte spiken.

Felet bonden gjorde var nog inte att han svor (tja, det kanska han gjorde, men det var inte själva problemet), utan tågordningen var följande: Han bad för han klarade sig inte själv, hjälpen kom och istället för att säga ”tack”, sa han att han klarade sig själv. Och då fick han göra det med åtföljande konsekvens.

Jag måste få ställa en fråga: Vilket är viktigare, att svaren kommer med ett muller från väggarna och en dånande röst eller att vår smärta finner sin lösning? Om vi förstår att det är detta sista Gud har lovat oss, så kan vi vila i detta och få ro. Vi har alltså en som vill vara vår vän, som är Gud själv och som har delat vår smärta. Han vet vad vi behöver och har lovat att bära oss. När vi får se det i praktiken löser sig ångesten upp liksom  som dimma i förmiddagssol.