Jag avslutade mitt sista inlägg här på bloggen med berättelsen om hur Jesus togs emot på sin hemort och hur han därför inte kunde göra så många ”kraftgärningar”, som det kallas. Folket trodde helt enkelt inte på honom. Inom sig hade de garanterat minnesbilden av Jesus som liten knatte inpräntat. Det framgår också av texten kring detta:
”Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han fått allt detta?” [för den nyfikne: vi har i NT ett brev, ”Jakobs brev”, vilket är skrivet av Jesu bror som är omnämnt här]
Allt detta är helt naturligt. Det viasar på omgivningens bristande tro som blockerade delar av Jesu verk där. Men det ger också en fingervisning om hur tro kommer till och hur den kan försvinna.
Det jag har citerat här uppe innehåller ju bara normal psykologi. Det hör ihop med hur bibeln beskriver trons och/eller otrons tillväxt.
Låt mig ge ett exempel från ett annat område. Barnet som just lärt sig att cykla. Nere i backen kommer en man gående. I barnet finns då tanken att jag får inte cykla på honom. Fokus blir därmed på mannen. Vem tror ni barnet cyklar på? Trots att vägbredden är stoor! Dit vårt sinne är vänt, dit pekar vår ”kompass” och ditåt kommer vi att utvecklas.
Vi har alltså i grunden två perspektiv att fokusera på när det gäller tron. Det ena är att fokusera på de omständigheter vi befinner oss i. Vår känsla inför ensamhet, oro, sjukdomar eller vad det nu kan vara växer upp till gigantiska berg. Det är väl ingen som tror att inte folket i Nasaret behövde finna ro och hjälp? Men deras föreställningar som levde kvar sedan Jesu barndomstid gjorde om inte annat än av ren stolthet att de aldrig närmade sig.Det absoluta flertalet av människorna håller sig krampaktigt kvar i denna verklighetsuppfattning. Hur destruktiv den än är!
Det andra handlar om att kunna byta fokus. Från en tung här- och nu situation till de löften och det hopp som finns i bibeln. Detta omskapar vårt sinnelag. Både så att vi upplever en inre kraft och en faktisk förändring i sak. Skälet till detta är att det först är när mänskligt stöd eller materiell hjälp tas ifrån en männiksa som Jesu kraft kan börja verka. (om vi inte har låtit bitterhetan ta överhand, förstås).
Kom ihåg att det är vi som begränsar Jesu makt (som man gjorde i Nasaret) för den finns inga gränser.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Tack för ditt besök på min sida! Din respons gjorde mig glad.
Ja, det var ju inte meningen att såra dig. Så då är vi ju två om glädjen nu!