BIBELN OCH VERKLIGHETEN

När jag blev ombedd att återge en händelse i mitt liv där jag tydligt sett Guds handlande kände jag mig väldigt tveksam. Ibland är jag övertygad om att det verkligen var Gud som handlade, men det går lite fram och tillbaka beroende på vart jag just då står i förhållande till min egen tro. Så tänker jag också på hur ni som läser detta ska tänka: ”men hur vet h*n om det verkligen är Gud?”.

Egentligen finns erfarenheten alltid där som en konkret händelse som jag inte kan bortförklara. Men det känns som om andras ifrågasättande får min glädje och minne bara att glida bort ett tag.

Men – eftersom det är så viktigt att andra får se vad Gud kan göra och gör så skriver jag här i alla fall!

Den första händelsen inträffade när jag var kring 20 år. Jag kämpade under den tiden med vilken ställning om någon, Gud skulle få ha i mitt liv.

Jag trodde på Guds existens och hans kärlek till mig, men hade väldigt svårt att lita på honom. För mig handlade det om antingen eller. Antingen var Gud allsmäktig, svarade på bön, och var den jag ville bygga mitt liv på, eller så var allt jag lärt mig värdelöst och tron inget värd. Jag ville tro på bönens makt, men vågade inte lite på den.

En helg under den här perioden hade jag lovat följa med några kompisar till en kyrka på en kvällsmässa. Jag hade aldrig varit i den kyrkan. På eftermiddagen samma dag började jag känna mig sjuk. Jag fick frossa och ont i halsen och började tänka att jag nog inte skulle följa med.

Jag kan tillägga att jag är en vekling som i vanliga fall stannar hemma för en vanlig förkylning.

Jag följde med till kyrkan, och medan jag satt där i bänkraden började jag ifrågasätta min logik. ”Jag skulle ha stannat hemma” tänkte jag. ”Jag tyckte synd om mig själv, jag mådde jättedåligt, och predikan fick jag då inget ut av…”. Mitt i min självömkan tittade jag upp och såg ett stort kors framme i kyrkan. Jag minns idag inte om jag tänkte något särskilt om det, om det var vackert, speciellt, eller något särskilt, men jag minns att jag fokuserade på det. Så började jag svettas. Febern gick ner i rasande takt, och jag blev då åter medveten om mina symptom. ”Håller jag på att bli bättre?” ”Nej, jag mår nog fortfarande inte så bra…”

Frossan kom tillbaka. ”Usch, det var väl det jag tänkte, STACKARS mig…”  Så kom korset tillbaka i mitt synfält. Jag tappade fokus på mig och mitt, och fokuserade på Korset igen. Men det var ju inte på träbiten jag fokuserade!

Svetten kom tillbaka, jag kände mig bättre. Detta hände ett par tre gånger innan mitt tröga sinne insåg vikten av det som skedde. När jag äntligen insåg vad som höll på att ske hade jag svårt att inte skratta högt, eller gråta, eller både och… När jag fokuserade på korset blev jag frisk. När jag bara såg mig själv och mina problem förblev jag sjuk, det var så enkelt (jag kunde inte låta bli att prova konceptet ett par gånger till när jag insett vidden av det som hänt!). Efter gudstjänsten var över var febern borta och jag var i princip bra!

Jag har en otrolig hjälp av att minnas denna starka händelse, vilket jag tror var Guds sätt att ge mig en grund at stå på även i framtiden.

/Magdalena