Som ni har märkt har jag haft ett uppehåll i bloggskrivandet efter förra inlägget. Den säkerhet jag hade i min tro har varit fullständigt som bortblåst. Jag tror att det hör ihop med frågor som alla kristna människor, som försöker vara ärliga mot sig själva, får slåss mot. ”Håller min tro? Håller mitt kristna liv?” Samma måttstock används av vår omgivning när det gäller att bedöma vår tro och hur vi lever. Hur ofta får vi inte höra ”Ja, dom religiösa har det lätt, dom luras lika mycket som alla andra och sedan går dom till kyrkan en gång i veckan och får förlåtelse, sedan är det fritt fram igen!”
Första gången Satan dyker upp i GT som ondskans representant är i Jobs bok. Där kallas han för åklagaren. Om ni läser sista inlägget jag hade, så är de verktyg jag visade på ur Ef. 6 till för att att kunna stå mot åklagarens anfall. Om vi ser på dem ytligt, så ser det ut som om det handlar om någon form av ”helighet”, men det är i själva verket de verktyg Gud har givit för att vi ska kunna stå emot ondskans alla uttryck.
1. Inre oro
2. Ångest
3. Förlorat förtroende på Guds förmåga att hålla sina löften. (Om vi förlorar den tilliten får vi inte heller se löftena uppfyllda.)
Detta har jag brottats med trots allt vad jag sett och upplevt. Alla under jag sett från Gud, men jag tappade tilltron till att det var Gud som som hade verkat. Jag utnyttjade inte verktygen och därför började jag tappa greppet.
Därför har jag valt att ligga lågt ett tag och söka svaren på mina egna tvivel. Svaren fanns i det Bibelställe jag presenterade sist, men kaoset var så kompakt att jag likt en bergsbestigare fick söka efter nya hållbara punkter för att kunna klättra vidare.
Jag citerar ur Rom 3 för att visa hur bibeln ser på det.
27. Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. 28. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. [Laggärningar=> Guds krav] Därför finns det en väg för ALLA. Oberoende av vilken situation vi befinner oss i och vilken genuppsättning vi ev. lever med.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Så kan det visst vara. Men pressa dig inte till din yttersta gräns. Gud är barmhärtighetens Gud.
Tack för din kommentar.
Men eftersom vi aldrig har haft något djupare resonemang om var vi står i frågan blir det svårt för mig att veta vad du menar med att inte pressa mig till min yttersta gräns. Fundera över de gamla mystikerna, Johannes av korset som skrev själens dunkla natt. Therese av Avila finns i samma fack. Jag säger inte att jag ens är på samma väg som dessa, men de beskriver en andlig utveckling som för kyrkor och frikyrkor i Sverige. Centrum i deras utveckling är JESUS, som är medlare mellan oss och Fadern som är HELIG!
Det är sant att han är barmhärtighetens Gud (som också Islam säger om Allah). Men vår tro bygger på JHWH som i sin tur måste få sin helighet upprättad genom Kristus, hans son! I Rom 3:27-28 läser vi:”27Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. 28Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.”
Här har vi själva kärnan i barmhärtigheten. Och om vi tappar bort detta, finns det bara en helig Gud, utan någon som tagit våra brister på sig, dött för oss och uppstått för att vi skulle frigöras från allt som skiljer oss från Fadern.
Detta har kyrkan tappat bort idag, liksom många frikyrkor. Läs mitt förra inlägg från Ef 6. Där har du orsaken till kampen.
Vi är kallade att förkunna Kristus. Inte till att inbjuda till Qi gong. Det är nog trassligt som det är!