När jag skrev sist hade det redan börjat ”torka ihop” inom mig. Andligt och mentalt hade jag hamnat i en ”öken”. Tron innehåller så mycket. Både Bibelns berättelser och löften samt hur de kan omsättas till vår verklighet. När Jesus hade lämnat jorden och lärljungarna står där, två änglar uppenbarar sig säger att han ska komma tillbaks så som de sett honom lämna dem för att återgå till sin Faders rike. Det är en sanning som ännu inte är fullföljd, men tro mig, det kommer att ske vare sig jag kan hålla fast vid den tron eller inte.
Det är här någonstans svaret på min frånvaro ligger. Jag kan bara inte skriva om sådant som inte lever sitt liv inom mig och säga att det är sant. Så när min tro började förvandlas till ett antal frågetecken – – – Ja, vad skulle jag skriva? Jag kan min Bibel rätt väl och vi har sett den osynliga tillvaron manifestera sig tydligt och klart på olika sätt. Ibland har jag varit ensam och ibland har jag varit tillsammans med andra människor när det hänt.
Tidigare brukade jag tänka (och jag vet att jag inte är ensam om de tankarna): ”Om Gud bara kunde höra av sig på något sätt, eller visa att han svarar på mina böner, skulle det ju inte vara någon svårighet att lita på honom”. Det kändes både logiskt och vettigt. Eller hur? Alternativet var att lägga ner hela projektet med Gud. Men nu var jag inte i det läget att det kändes aktuellt eftersom jag hade börjat förlora uppdrag i företaget och blev mer och mer beroende av att det skulle lösa sig. (Lägg märke till att jag här talar i passivum eftersom jag själv inte hade några idéer.) Min ”båt” höll på att sjunka, någonstans anade jag Jesus på vattnet, men jag vågade inte lita på att han skulle hålla sina löften. Så min tanke var att om han bara visade en liten, liten vink skulle jag kunna tro.
Nu har det gått tid sedan detta hände och jag har på många sätt fått se hur Gud verkligen är närvarande och verksam. I praktiken! Inget lulllull eller flum. De exempel jag ger kommer från min egen erfarenhet; jag vill inte berätta om sådant som inte har påverkat mig personligen!
I mina unga år hade jag i varje fall någon sorts tro, som jag tappade på vägen. Eller tappade och tappade, det kändes som om den inte fanns till för mig. Så under ett uppdrag jag hade på den ort där mina föräldrar bodde sov jag hos dem. Som vanligt avslutade de dagen med en kort läsning ur en andaktsbok och bön. Texten då för den kvällen handlade om hur en man i GT som hette Serubbabel fick Guds uppdrag att bygga ett tempel. Han ifrågasatte uppdraget för han hade varken pengar eller folk. Då kommer texten som min far läste: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande säger Herren.”
Helt plötsligt var det som om Gud själv genom den text som då lästes fanns i rummet! Jag har senare blivit klar över att det är vanligt att Guds närvaro tydliggörs när vi läser eller hör på hur Han verkar.
Nåväl! Jag åkte hem, episoden föll i glömska som så ofta händer. Ett par månader därefter satt jag och min fru och såg på TV när det plötsligt small till bakom oss. Från min hårdpackade bokhylla hade en bok kastats ut ett par meter och slagit i ett trappräcke. När jag säger att mina bokhyllor är packade så är dom packade. Jag gick till boken för att se… det var samma bok som min far hade läst ur. (present av dem) Den var uppslagen. PÅ SAMMA SIDA som jag hade hört läsas två månader tidigare. Den helgen började jag tänka…. -och inse! Det hade inte varit tydligare om det så hade skrivits på väggen!
Plötsligt blev det som varit så viktigt för mig så obetydligt. Det fanns en makt som kallade och som från början hade kallat ut mig i ljuset när jag blev till. Som hade ett syfte och en tanke med mitt liv.
Det finns också en berättelse i NT där Jesus säger följande:
Allteftersom jag har sett hur Gud verkar, vilket jag ska berätta i mitt nästa inlägg, tycker jag att jag har rätt stora erfarenheter av hans aktivitet, men har jag blivit starkare i min tro för det? Jag antar att svaret gör er förvånade, men så har det inte blivit. Jag pendlar lika mycket mellan hopp och förtvivlan som förr. Jag gör som Petrus på vattnet. Jag kikar ner på fötterna. Normalt ska jag sjunka av mina omständigheter. Men jag vet också på något sätt att om jag slutar kika på omständigheterna och stannar upp inför de löften vi har i Kristus trumfar de resultatet av de omständigheter jag fruktar för.
Glöm inte: Gud har alltid kontrollen, och det får vi vila i. Men det är inte lätt! Tron kommer inifrån och inte utifrån våra erfarenheter.
NU NÄR ALLTING TYCKS HA SUTTIT FAST FÖR MIG HAR ERFARENHETERNA JAG NYSS SKRIVIT OM BARA TYNAT BORT!
Inom min har frågorna dundrat: Är det bara inbillning? Jag vill inte skriva om sådant som jag kan stå för vara en verklig erfarenhet.
Men om det har försvunnit, vad ska jag då skriva? Jag vill att det jag skriver ska kunna få bli till en verklighet till alla som läser.
SÅ PLÖTSLIGT kom det till mig att jag skulle skriva inta bara om stunder av övertygelser och erfarenheter av tecken av olika slag. För dom kan inom mig försvinna lika fort som det hände. Jag ska berätta lika mycket om mina tvivel, när det känns som att allt håller på att försvinna.
Ändå gäller detta som Paulus skriver i romarbrevet 8:
”38. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39. varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.”
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Berättelsen om din dotter är fantastisk – och trösterik. Men du får gärna skriva mer om inifrån – utifrån i kommande bloggar.
Jag kommer nog att göra det, men att fästa sig vid en händelse man fått sig berättad i andra hand som här gör erfarenhetens bestånd ännu svagare. Dvs. att det går ännu fortare innan man börjar fundera… ”Var det verkligen berättat som det var? ? ?, och om det var berättat som det var upplevt, hur mycket tolkningar var det i berättelsen?” Detta är djävulens sätt att ta ifrån oss erfarenheter, Det var det jag ville få berätta om när jaf nämnde om min egen försvinnande tro trots upplevelserna!
Detta var det finaste inlägget som du skrivit sedan jag började läsa hos dig och om Gud finns – så varför ska det inte handla om vad han kan lita på och tro på av oss??
”Fråga inte vad Gud kan göra för dig, utan vad du kan göra för Gud”
Din berättelse rör mig djupt och ger mig ett perspektiv på allt som händer oss..
Idag tror jag att allt jag någonsin har upplevt har varit en förberedelse för det uppdrag jag har idag och om Gud finns så är jag rätt övertygad om att han kommer att fortsätta att sända människor i min väg som ger mig svar och fortsatt knuff framåt på den väg jag är avsedd att gå.
Hemikramar
TACK för det du skriver. Men jag tror att vi tänker lite olika, Du skriver:”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land” Ditt citat om Gud är hämtat från ett citat av en amerikansk president:”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land” [John F. Kennedy]
Låt mig säga så här:Gud är Gud, ”and who am I to disagree to that”? Enligt Bibeln så är det vår lovsång till Gud som i slutändan ger oss tillgång till dan makt han har att ge oss vad vi behöver. I Filipperbrevet 4:6-7 står det: ”6. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. 7.Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”” Så låt mig fråga, vem har bekymren? Den som ska agera, eller den som får vila i den omsorg som blir given? Den har tagit på sig att agera har makten, är det Gud eller jag, den som han har skapat? DÄRFÖR behöver vi inte bekymra oss.
Du både talar om att du inte tror samtidigt som dina ord talar om tro. Vilket gäller?
Jag anar att jag har svaret – – –