BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Är den någon som har funderat på vad som kan vara livets mening? Jo, jag vet… kanske de allra flesta av oss. Samtidigt som den är så svår att finna.

Jag tror att livet självt är livets mening. Inte vad jag äger utan det är själva livet.  Inte vem jag är eller vad jag gör. När vår nuvarande regering pratar om ”utanförskap” tror jag att detta finns i botten. Det vill säga att vad jag gör  definierar min roll i tillvaron. Om jag inte har en roll som platsar i vad omgivningen och samhället ger en accept till, finns jag bara. Meningen har runnit ur min tillvaro. Om vi blir bortbjudna och träffar nya männisor får vi oftast den oundvikliga frågan: Vad gör du? Det meningsgivande svaret blir då: Jag är civilingenjör och arbetar med statik på byggnader eller jag är tandläkare på citykliniken. Eller jag är florist, eller företagsledare   …välj själv vad detta kan vara. Utifrån detta kan du berätta mer om ”vem du är” – du blir intressant – dvs inte du som människa, utan det ger dig en plats i tillvaron.

Svar som ”arbetslös, sjukpensionär, pensionär” blir ointressant. Man får aldrig en motfråga om vad som är viktigt för en. I det perspektivet förlorar också jag själv en känsla av mening.

Detta är en svår problematik. Finns det någon annan mening än att vara viktig i samhället? Varför vill människor leva vidare när man tappar rollen i sitt samhällssammanhang? Svaret är lika enkelt som komplext: livet är oss kärt! Till och med viktigare än vår sociala roll. Den kan försvinna, men vi vill ändå leva vidare.  Livet har i sig en mening. Här uppstår en intressant fråga: vad skyddar vi när vi skyddar vårt liv? Det lilla barnet kämpar för sitt liv, när barnet blir lite äldre kommer frågorna om livet och döden. Det är inga sociala frågor det handlar om själva livet.

Jag har pratat med barn om döden på sjukhus när sjukhusprästen var den enda som vågade. Jag minns en teckning jag fick av ett barn. Han hade klistrat in den i ett kuvert och sa att jag inte fick öppna det förrän ”jag inte är här”. Han hade ritat ett hus, två träd och en fågel som satt på husnocken. Sedan hade han skrivit med 7-åringens spretiga stil: ”Om du inte vet, så är huset våran familj. Mamma och pappa och  (så namnen på två syskon) Träden är också mamma och pappa men dom når aldrig fågeln. Fågeln är jag. Snart ska jag flyga upp i himlen. Jag har redan sett in dit. det är fint. Men det här får du aldrig, aldrig visa för mamma och pappa.”

Vidare sa han att ”först var jag rädd för att dö för jag visste att jag skulle göra det, men ingen ville prata om det. Jag var rädd för det som ingenting var. När du kom hit och berättade om Jesus började jag se och drömma om framtiden så nu är jag inte rädd längre! Men snälla, säg inget till mamma och pappa för dom vet inget om det här.”

Två veckor senare, fick jag en fråga om jag ville begrava en liten kille. . . Hans liv hade fått mening!