Min väg till den tro jag har idag. Del 4

Det är onekligen en lång resa jag beskriver, med många händelser och vändningar. Jaghar faktiskt alltid till för några ås sedan trott att jag stod på samma ställe, jag kämpade min kamp, men tyvärr var den inte särskilt lyckosam. Det var sällan jag nådde mina mål, men jag ville vidare. (Vart nu vidare var, när jag gömde mig för den Gud som kallat mig och som jag lovat att följa.) Det var som i en mardröm. Jag sprang och kämpade, men återkom ständigt till samma nollpunkt. DÅ fattade jag ingenting, men nu vet jag att mitt agerande inte ledde någonstans eftersom vad jag hade gjort var att lämna den tro jag trodde att jag hade haft för att leva i den tillvaro Bibeln kallar ”denna världen”. En fullständigt logisk tillvaro uppbyggd på det vi kallar vetenskap. Den tillvaron är hela tiden uppbyggd rationellt utifrån vårt förnuft så som det kan uppfatta vad som händer här och nu. Grundpelaren där är vad vi tycker oss veta utifrån våra erfarenheter. Dödsångest är rationell eftersom det hela slutar i ingenting! Men ändå finns det  många av oss som trots dödsångesten anar något mer. De erfarenheter jag hade från sjukhuset handlade om mer än ana…. (se tidigare text i detta ämnessvep) Jag formligen såg och erfor den ”andra sidan” i dödens närhet. Den andra sidan erfor jag också vid förbönsgundstjänsterna. Det var saker jag varit med om. Men samtidigt försvann de som i ett töcken allteftersom tiden gick.

En annan påtaglig sak: Och den var otroligt påtaglig! När jag hade sagt upp mig och lämnat kyrkoherdens rum vill jag gå in i kyrkan och få uppleva anden där. Jag öppnade dörren….  den ljuvliga känslan kom mot mig och jag gick inåt kyrkan. I en kyrkolokal där människor bett i generationer, vilar Guds Ande.   – Sakta gick jag framåt under korläktaren och hade just passerat den, så hör jag, Just HÖR både inne i min själ och med mina öron svaret på min största farhåga. Jag hade en fastighet jag hade lån på, två barn som måste tas om hand och en fru som inte hade en fast anställning.  Det fanns ingen budget för att klara det hela frågan satt i magen. Men så hör jag: ”Jag tar hand om din ekonomi” Jag stannade av ett par minuter och eftersom jag både hörde det inom mig och utifrån rummet var upplevelsen överväldigande. Dessutom upplevde jag en kallelse i händelsen.

Jag tog mig hem och berättade det för min fru.Hennes tro har alltid varit mer självklar än min, så hon blev bara glad, medan jag hade alla frågetecken kvar. Alla upplevelserna blev kvar som minnen, men som minnen ofta gör så tappade de den konkreta känslan.

Precis som erfarenheten hemma hos mina förädrar. Men den blev jag påmind om brutalt tydligt genom det som hände och som vi var två som upplevde hur boken kom ut ur  bokhyllan och innehållet.

Ett par dagar senare fann jag en bok i bokhullan av en som hette David Wilkersson och som hette ”SYNEN”.  Det var en liknande syn som jag själv hade haft, men som var mycket mer detaljerad. Dessutom kom den ut någon gång på 70-talet och då var innehållet helt oväntat. Första gången jag läste den såg jag det som en slutsats av en from mans föreställningar om framtiden utifrån vad han läst i Bibeln. Plötsligt såg jag att det han skrv där var helt omöjligt att förutse.

Det var en läsare från Finland som mailade och vill göra oss uppmärksamma på att det står i boken synen om ett vulkanutbrott på Island. Man kan undra vad vi kan förvänta oss nu framöver i naturen? Enligt synen så kan vulkanutbrottet på Island vara startskottet på ändetidens fruktansvära händelser.

Synen sid 26 DRASTISKA VÄDERFÖRÄNDRINGAR

Drastiska väderförändringar i väderleken som slår alla rekord äger rum runt om i världen. En del av experterna tror att detta beror på vulkanisk aska efter ett utbrott på Island och som nu förs vidare av jetströmmen i troposfären. För min del tror jag en del av förklaringen kan ligga häri.

I gångna århundranden har världen varit vittne till ödeläggande jordbävningar, värmeböljor med stora antal dödsoffer som följd. fruktansvärda översvämmningar och alla slag av bisarra förändringar i väderleken. Men sedan har allting gått tillbaka igen till det normala. I min syn såg jag mycket lite av övernaturliga inslag i de drastiska förändringar som vi sett hitintills.

Man jag ser nu mycket tydligt ett Gudomligt ingripande i allt som sker i världen. Det är bäst att världen förbereder sig för väderförändringar som inte kan förklaras med andra termer än ”Övernaturliga”. Världen skall snart se begynnelsen till ”födslovåndorna” genom historiens mest dramatiska väderförändringar, Jordbävningar, Fruktansvärda naturkatastrofer som vida överträffar allt annat skådat.

Så i mitten av tjugohundratalet var det inte lika självklart att att det var ett påhitt, det var alltför närgånget för det.

Som vanligt när det gäller sådant kom det och gick inom mig. Ibland ohyggligt närvarande, ibland bara en massa frågetecken. Men som jag har nämnt levde jag i en situation där Biblen hade börjat gro igen, min tro hade börjat förvandlas till ett diffust hopp och så fort jag kom in i en kyrka eller kapell mötte jag mest en materialistisk tolkning av Bibeln som om det mest var fråga om liknelser av den tillvaro vi lever i.

Jag kände att det var fel, men fann inte knuten. Men så hände det en sak,

En person jag kände tämligen väl ringde upp mig och berättade att han var galen, hörde röster som det inte gick att komma ifrån. Rösterna blev mer och mer påträngande och skulle ha honom att göra diverse destruktiva saker. allt från att skada omgivningen till att döda sig själv. Det var så konkret att han sa att ”snart gör jag det” om jag inte kommer ifrån detta.

Den första tanken som kliniker var Schizofreni. Men han hade fel ålder för att just den typen av schizofreni skulle dyka upp så jag frågade hur det började. Jo, han hade haft jätteont i ryggen och blev rådd att gå till en person som skulle vara duktig på massage, men som också verkligen var erfaren på reikkihealing om det skulle behövas.  Han visste inte så mycket, så vad hade han att förlora?

Han beställde tid och nästan omgående blev had rekommenderad att hon skulle göra reikkihealing. KÖR! sa han. När hon började blev han först avslappnad, men sedan var det som om det lät som strömmande vatten som kom in genom öronen.  – sedan kom röstena. Psykiatrin kunde inte diagnostisera honom…. [här inom klammer. Fenomenet är inte okänt och har beskrivits i läkartidningen. För den intresserade: http://www.kundalini.se/meditation.html”]

Reikki är nära kopplad mot hinduismens andliga värld, hela fenomenet är väl känt därifrån, så därför förekommer det också inom alla former av New Age.

När hanringde kände jag mig väldigt osäker eftersom jag inte ”läst min läxa”, så jag föreslog en man inom frälsningsarmen i Uppsala som jag visste hade susslat med detta. (det hela hade påhgått under flera månader.) De kom överens om att träffas och mannen från frälsningsarmen gjorde exakt som jag känt till sedan tidigare. EFTERÅT berättar min kontakt att det som hände blev liksom den omvända som när det började. Det kändes som vatten forsade UT genom öronen, och sedan var allt lungt.

När detta hände vaknade min ande jag gick från tomhet till fullständig övertygelse. DJÄVULEN FINNS OCH GUD HJÄLPER. Det handlar inte om illussioner, det är verkligt i ordets sanna bemärkelse. Så det var nog demoner Jesus drav ut i ordets egentliga bemärkelse!

Nästa inlägg: konsekvenser!

Published in: on 13 maj, 2012 at 20:48  Kommentera  
Tags: , , ,

Min väg till den tro jag har idag. Del 3

Jag skrev att detta skulle beskriva den nya tiden, efter att jag varit hemma hos mina föräldrar. 

De av er som trott att jag skulle barätta om en period av att liksom glida fram över ett kristallgolv, alldeles slätt… utan oro och problem kan ju bestämma om ni vill läsa resten. Men ändå handlar det om kraft, en kraft som ibland går helt utanför vad man normalt kan tänka sig. Men den syns inte, den tycks bara finnas där. Livsomständigheter bara förändras. Men det ser ändå fortfarande ut som om det händer inom ramen för vår tillvaro. Ändå är det saker som rimligen inte ska kunna hända, i varje fall inte gång på gång! ”En gång är ingen gång, men två gånger visar på en tendens, ännu fler gånger ser vi det som en erfarenhet”. Eftersom vi långt ifrån alltid kan härleda dessa erfarenheter till något vi kan förklara, kan det kännas förmätet att säga att ”vi vet”, eftersom det är en erfarenhet som är oerhört svårförklarad utanför trons värld!

Jag avslutade förra texten med följande:  en vän till mig sa att han inte förstod varför den texten grep mig så mycket så jag ska försöka att förklara: Bibeltexten jag citerade är melodisatt, och vi sjöng den ofta vid förbönsgudstjänsterna utifrån1917-års översättning. Då löd den så här:

Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske

utan genom min Ande, säger Herren,

Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske.”

Kontexten är fortfarande densamma. Något så konkret som att bygga ett tempel på den tiden gjorde den utsedde byggmästaren tveksam. Ur den situationen kommer den här texten. Slutsatsen blir då att det är inte mänsklig kraft som ska genomföra bygget, utan Gud, genom sin Ande. För de flesta av oss blir ju då raktionen, hur kan en ande fixa så konkreta saker, men tro mig! Jag har sett sådana saker ske, totalt utan möjlighet att förklara eller motivera. Det var detta som gjorde mig så tagen när jag hörde texten. Trots att jag trott att jag inte längre var ”på vägen”, så kom dessa händelser tillbaks. Inom mig blev frågan så tydlig, ”Var stod jag och var ville jag stå”? Hela mitt inre sa, jag vill hitta tillbaks! Men det hade gått 25 år och mycket vatten hade hunnit rinna under broarna.  Mycket hade hunnit förändras, och jag visste inte längre hur min jordiska verklighet hade förändrats i förhållande till Gud – inte heller den andliga för den delen. Eftersom de hör ihop, var ju inte det så konstigt. Kom ihåg vad Paulus skriver i Ef. 6 :12 (Och jag ber er meditera över det eftersom det handlar om hur vi själva och vår omgivning styrs av de osynliga makterna, det är därför hela jorden lutar mot undergång idag. Och den styrs av ondskans andemakter. Det är inte bara fråga om moral, det handlar om resultatet av jordens uppvärmning, fåglar som i massor ramlar ner från skyn, allt fler och större jordbävningar, ett ekonomiskt system som håller på att falla sönder. Detta är tecken på tidens slut som vi själva har orsakat.) ”12. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.Eller på nutidssvenska… ty det är inte mot politiska system eller kapitalister eller egoister vi har att slåss, det fungerar inte eftersom de är impregnerade av ondska som har makt på en helt annan nivå. Det är bara Guds Ande som har den makten. Redskapen redovisas i versarna efteråt i Ef6:13-18! Läs också Ef.2:2-3 ”2. den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. 3. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.” Det förtydligar saken ännu mer.

[Jag klamrar nu när jag går tillbaks i tiden till vår flytt hit till Stockholm. Jag gör liksom en loop! Mitt företag gick just då lysande, Jag tog ut finfina löner och kunde utan svårighet fakturera ut runt en miljon/år. För att hinna vara med i budgivningarna sålde vi det hus vi hade och magasinerade möblerna och bodde på en camping i tre månader. Med våra löner var det inga svårigheter att få tag på en fastighet, men den morron min fru åkte till sitt arbete för första dagen var det något inom mig som sa att nu var mina ”feta dagar” slut. Det var så tydligt att jag kände av nervmagen. (det var alltså innan jag varit med om mötet i min fars aftonbön.)

Inte mer än 8 veckor därefter hade mina kunder i stort sett stuvat om sina organisationer och mina kontakter var borta. Jag fick alltså ströjobb och jag fick kämpa för att alls få dessa. Det var under den tiden denna vers lästes av min far. Men ändå gick det inte så lång tid innan jag hade ”glömt” händelsen. Men gissa vem som var besviken och arg på Gud?

Men varför, egentligen? Jag hade ju inte lyssnat på det första tilltalet! Trots att det grep tag i mig och jag kände igen rösten. Sedan kom nästa steg och jag har upptäckt att det är så det fungerar när Gud vill nåt. Först stilla och inte sällan obegripligt. Inte för att det är obegripligt i sig, utan för att jag inte vill lyssna.

Så kom en kväll efter ett par månader. Jag och min fru satt vid TVn och såg på nåt ockult program. Hela stämningen i rummet hade börjat förändras. Många av er har säkert upplevt det, men det är svårt att säga annat än att stämningen har förändrats.

Så small det till bakom oss! Ur min bokhylla som var så sprängfylld att man måste hålla mot de två närmaste böckerna för att inte även de ska ramla ut om man vill ta tag i en speciell bok. Nu hade en bok kommit farande ur bokhyllan, flugit ca 2 meter och slagit i mot trappräcket. Vi tittade på varandra… vad hade hänt? Eftersom den låg uppslagen blev jag nyfiken. Gick dit och tittade. Dt var samma bok som pappa hade läst ur. Jag tittar på uppslaget och vad fick jag läsa? ”icke genom någon människas styrka eller ……”. Nu hade Gud höjt rösten. Om jag inte skulle lyssna DÅ, skulle det komma nåt till, det vet jag. Men nu var jag övertygad om läget, så jag började dagen efter söka i bokhyllorna. Någonstans fanns svaret!]

Nu är jag ungefär 5 år bakåt i tiden från nu. Förutom Bibeln var den första boken jag läste om en bok som hette ”SYNEN” och som var skriven av Wilkersson, som är mer känd som författare av en bok till ungdomar som heter ”korset och stiletten! Han arbetade med ungdomar på glid i NY (tror jag att det var) och han var ett sant vittne om Guds helande kraft även i de mest svåra miljöer.

Men boken jag läste handlade om en syn han hade före 70-talet och som beskrev vår moderna tid på ett sätt som det bara inte gick att slå ifrån sig.

Så vitt jag kan minnas har jag bara haft en syn i den meningen en enda gång, och det var natten efter att jag börjat läsa den boken. Jag hade lite svårt att somna, så jag låg klarvaken när jag började se olika inre bilder. Första scenen var en bild över hela Sverige i mörker. på somliga ställen lyste det upp med ljus. Jag förstod att det var olika kyrkor och bönhus. Men så upptäckte jag också att om jag focuserade på en plats, kunde jag liksom ”komma dit”. Första stället jag tittade på var kyrkan där jag var längst. Jag kom in genom huvudingången och på altaret luste två stakar med searinljus. Fönstren var trasiga och det drog genom kyrkan. Ljusen var väldigt nära att slockna. Det var bara lite blåljus på vekarna. Intuitivt förstod jag att det var en andlig situation jag iakttog. Det fanns lite liv, men inte mer. Jag kände mig ohyggligt oroad, men samtidigt insåg jag då att det var en framtidsbild jag iakttog. Jag förstod också att det var likadant över hela landet.

Så den nya tiden började med en rätt deprimerande insikt. MEN, och det är ett viktigt MEN. Insikten bar mig in i ett kraftfält som jag behövde läras upp i och förstå för att kunna göra nytta. Det jag nu har berättat om är det nya livets första skede. Att kunna förstå svagheten jag har i mig själv och hur jag förfar för att kunna ta emot den kraft Gud erbjuder. För det är ett erbjudande, det är inget krav. Vill vi ha det är det vårt. Vill vi ha kontrollen över vårt liv själva, blir det aldrig vårt.

Nästa steg handlar om uppbyggnaden!

Published in: on 7 maj, 2012 at 22:55  Comments (1)  
Tags: , , ,

Min väg till den tro jag har idag. Del 2

Nu när jag ska fortsätta tar jag först ut ett par citat ur det jag skrev senast. ”Detta var en tid när det andliga och det som hör jorden till inom mig mycket tydligt började divergera. Ibland stod jag på den ena sidan och ibland på den andra.” (Den tid jag talar om var mot slutet av min  prästtjänst då jag började upptäcka hur det skiljde sig åt.) Det är här som Bibeln talar om den köttsliga människan och den andliga. Den köttsliga hör jorden till, kommer ur jorden och är i grunden skild från Gud för att överleva och utvecklas i kamp mot hur saker utvecklas här i jämmerdalen. För den som har lagt märke till hur ekonomiska strukturer i allt större utsträckning tar över hela vårt liv kan med lite eftertanke inse varför Jesus i Matt 6:24 sa: ”24. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” [mam­mon är ett arameiskt ord för förmögen­het el­ler ri­ke­dom]

Tillsammans med detta hör också det andra jag funderade över. Är Bibelns underberättelser skrönor eller verklighet? Var det berättelser som man tog upp bara för att göra det lättare att få omgivningen att tro att Jesus verkligen var Messias, Guds son? Vad skulle jag tro? Å andra sidan, en sak som talar mot att det bara är skepparhistorier är att Paulus i 1 Kor 15:5 skriver om hur Jesus visade sig efter sin uppståndelse: ”han visade sig för Kefas [Petrus] och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.” I praktiken skriver han att de flesta som såg Jesus lever än, ni kan ju fråga om ni inte tror på vad jag skriver!

Så läget är detta:
Om Bibelns berättelser är sanna så får det konsekvenser! Det finns inget mellanting. Antingen eller….Om de inte är sanna får det också konsekvenser. När jag säger konsekvenser talar jag om mycket djupare saker än att gå i kyrkan en gång i veckan eller att sluta dricka eller svära eller vad man gör. Konsekvenserna handlar om att låta den uppståndne Jesus komma in i sitt liv och att acceptera Bibeln som fyren som leder oss förbi de olika grunden i livets vatten.

Jag har trott, och jag tror att det är en rätt vanlig inställning, att om jag bara i praktiken kunde få se något av Bibelns löften gå i uppfyllelse, då skulle det ju vara klart! Då skulle jag inte behöva tvivla längre. Men efter vad jag skrev senast var ju alla kriterierna uppfyllda! Jag hade fått se Bibelns löften uppfyllda på många olika sätt, sjuka som mirakulöst blev friska, ibland ”på studs”,  jag hade fått höra rossliga mansröster ur strupen på unga kvinnor när jag bad och deras beroenden släppte när friden återställts. Jag kan berätta mycket mer, men det får räcka så för nu.   Men ändå kändes kampen mot omgivningen och för min tro för svår. Vad skulle jag säga till folk som bad och ingenting tycktes hända? Skulle jag bara trösta dem då? Inom mig fanns hela tiden å ena sidan och å andra sidan. Men jag förstod aldrig orsaken. Det är först på sista tiden jag har gjort det.

Så då valde jag en ny sida: Jag ville slippa kampen och de ideliga misslyckandena. Ha något konkret att luta mig mot. ”vetenskap och beprövad erfarenhet”.  Jag ville släppa prästrollen. Jag ville slippa konfirmera ungdomar som själva kommit till insikt att de inte ville konfirmeras. Jag minns en kille som mot slutet av ”lästiden” sa att han inte trodde på det här och bara skulle må dåligt om han skulle stå i kyrkan och läsa trosbekännelsen. ”Det var inte han, han skulle bara stå där och ljuga”, sa han. [Konfirmation betyder ju att bekräfta, och vad man bekräftar som konfirmand i kyrkan är just dopet och att man vill leva i dopets konsekvens]. Oki, sa jag jag vet att du har satt dig in i detta och det är du som bestämmer. Några timmar senare ringdes jag upp av hans pappa som läste lusen av mig för att jag inte gjorde min plikt. Det var tradition i familjen och kalaset var redan spikat. Jag fick till stånd ett möte med sonen och föräldrarna, där de till slut släppte kravet. När konfirmationen var över fick jag en blomma vid dörren hemma.

Jag ville inte heller döpa barn där föräldrarna vid dopsamtalet rakt ut sa att de sket i vad dopet skulle föreställa, deet var så dom gjorde i deras familj.

Vad jag också visste, var att jag inte på sikt skulle kunna döpa dessa barn. Det var ren hädelse när jag visste det. Dessutom var jag rädd för de sociala konsekvenserna om jag skulle neka.

Så nu skulle jag vara fri, tänkte jag. Jag förträngde allt jag varit med om och som jag nog ändå visste. Jag fick bara nya problem. Bibeln dammade på hyllan, bönerna tystnade och så gjorde också den inre rösten. Jag upplevde inte livet tomt och innehållslöst, men mer som en båt där rodret pajat.

Djupt, djupt inom mig fanns kallelsen kvar, men det var best bara som en liten låga i en gaskamin. Den fanns där, den lyste lite, men den värmde ingenting. Ofta var den bara borta ur tankarna.

Dagarna gick, las till veckor och veckorna las till månader och månaderna las till år. Vi flyttade och när jag kom tillbaks brukade jag bo hos mina föräldrar. och de brukade sluta dagen med en aftonbön. En kväll när jag var där läste min far ur en andaktsbok som utgick ifrån ett bibelord och den heär kvällen var bibelordet hämtat ur Sakarja bok i GT. Det handlade om att en man som hette Serubbabel hade fått till uppgift från Gud att bygga upp ett tempel. Han ifrågasatte hur det skulle gå till och då kommer ett svar till honom:

Detta är Herrens ord till Serubbabel:

Varken med styrka eller makt
utan med min ande,
säger Herren Sebaot.
När jag hörde pappa läsa den versen gick det som en stöt genom kroppen.  – Utan genom min ande – för att bygga upp ett gigantiskt tempel på den tiden! Allt det jag har berättat nu och mycket mer gick genom mina tankar. Vad hade jag åstadkommit med all min kunskap? Faktiskt inte så mycket. Men under min tid i kyrkan hade jag sett och upplevt en värld som är svår att beskriva men som, när de hänt var bestående.
Nästa avsnitt. Den nya tiden.
Published in: on 4 maj, 2012 at 23:04  Comments (6)  

Min väg till den tro jag har idag. Del 1

Det jag nu kommer att berätta brukar ibland få folk att tro att jag är från mina sinnen. Men det är fullständigt sant.
I Ef 6:10-12 står det: ”10. Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. 11, Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. 12. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” Läs noggrannt och fundera över vad det egentligen betyder när det gäller religion. På ett annat ställe står det en likartad sak: ”Vi är i världen, men inte av världen”.

Jag arbetade som sjukhuspräst i tio år.
Under min tid i Uppsala skrämde Hedenius tarminnehållet ur kyrkoföreträdarna i den sk. helvetesfrågan. Redan då höll kyrkan en låg profil när det gällde den frågan. Men efter den holmgången raserades mycket av kyrkans tro på Bibeln som Guds ord och detta spred sig i stort sett över hela landet.

Så där satt jag som nyprästvigd i ett kollegium som var mer intresserade att komma med i Rotary än att förkunna Bibelns budskap. Själv kämpade jag fortfarande med vad Bibeln egentligen skulle ha för budskap och roll för mig som präst och kristen.

Kollegiet reducerade mig mer till en psykologisk tröstmaskin på sjukhuset än någon som stod för Jesu ord.

Jag minns en man som fanns i min umgängeskrets och som var ungefär i min ålder. Han skulle få hjälp med sin mage , och efter ett par dagar visade det sig att han hade en cancer som spritt sig. Från att ha varit mer eller mindre ett ”kompisbesök”, så kom våra samtal alltmer att handla om existensiella frågor. Han frågade om Gud och Jesus, jag svarade så gott jag kunde. Detta tyckte hans sambo inte om,  så via överläkaren på avdelningen fick jag signaler att jag ju borde kunna trösta utan att de svåra frågorna kom upp. Mot bättre vetande följde jag ”rådet”. Men vad kan man som psykolog trösta med inför döden? Och ge en tro som håller hela vägen? Jag svek mig själv, min frälsare och min vän. Men jag var inte rotad i min tro ännu. Jag var fortfarande bara en späd planta, 25 år och satt in i ett av de svåraste jobb man kan ha! Ni anar inte hur många präster och pastorer som aldrig vuxit till som herdar i församlingarna.
Jämför detta sedan med hur jag valde psykologin (av [ur] världen) istället för de andliga sanningarna i dödens närhet. I dödens närhet upplevde jag saker som bara ett fåtal tror på när jag berättar. – Jag såg en ängel i rummet, i ett annat rum såg jag en svart hund som låg på den döendes fötter… jag var den ende som såg den, men vad det var stod helt klart för mig.

En man som hade legat medvetslös ett tag kom ur medvetslösheten och berättade att han sett himlen men att Jesus hade sagt att mannens tid inte var inne ännu. Men han (mannen) angav dag och klockslag när det skulle vara dags. Så skedde också. Detta var en tid när det andliga och det som hör jorden till inom mig mycket tydligt började divergera. Ibland stod jag på den ena sidan och ibland på den andra. Jag hade mycket svårt för att skilja saker åt. Det var ju i det här livet jag levde. Jag åt, jag arbetade, debatterade, fostrade barn, men till vad? Andligt levande människor eller socialt välfungerande personer. – Och vårt sociala liv är väl inte andligt direkt. Inte i församlingarna heller. Predikningarna är mest som andliga kåserier. VAR FÅR VI ANDLIG MAT NÅGONSTANS?
Så började jag att fundera på innehållet framförallt kring Kristus: Bota sjuka genom sitt ord, driva ut onda andar, uppväcka döda (vilket också berättas om Petrus i Apg). Mina frågor var många. Skrönor eller verklighet? Markusevangeliet avslutas så här: ”17. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, 18. de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.” 19. När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Jag började läsa både i Anglikansk litteratur och från den katolska kyrkan i dessa frågor. I båda dessa kyrkor fanns sådana händelser dokumenterade.

Ungefär vid den tiden blev jag och en annan präst i stiftet inbjudna att studera detta i den Anglikanska kyrkan. Vi fick se delar av satansdyrkans tillväxt och  en för detta syfte avsatt präst driva ut onda andar. Plötsligt förstod jag händelser jag själv varit inne i men inte förstått.Ett tag därefter fick jag själv driva ut demoner från människor som var ansatta. Det blev naturligtvis mycket rabalder och motstånd trots att allt skedde snarast genom stilla bön. Men de blev fria! Dock, jag klarade inte motståndet från min omgivning.Vi började med förbönsgudstjänster i huvudkyrkan. Från början kom det inte många, men vi ägnade tid åt lovsång och en kort predikan kring Guds löften och inbjöd till förbön. En del blev helade, några kom tillbaks gång på gång med samma sak utan att något hände. Så småningom var kyrkan nästan fullsatt. Det var folk från nästan alla församlingar. och detta störde deras församlingsledare som krävde att de skulle komma tillbaks till sina egna kyrkor. När kravet till slut kom till vår församlingsledning stoppades allt detta.
Det ledde till att jag sade upp mig och började arbeta inom psykiatrin, sedan startade jag ett eget företag… gled allt längre ifrån min tro och tappade fotfästet.Nästa gång ska jag berätta om vägen tillbaks som tog lång tid och varit svår och smärtsam.

Published in: on 2 maj, 2012 at 22:49  Comments (4)  
Tags: , ,
%d bloggare gillar detta: