BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Det jag nu kommer att berätta brukar ibland få folk att tro att jag är från mina sinnen. Men det är fullständigt sant.
I Ef 6:10-12 står det: ”10. Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. 11, Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. 12. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” Läs noggrannt och fundera över vad det egentligen betyder när det gäller religion. På ett annat ställe står det en likartad sak: ”Vi är i världen, men inte av världen”.

Jag arbetade som sjukhuspräst i tio år.
Under min tid i Uppsala skrämde Hedenius tarminnehållet ur kyrkoföreträdarna i den sk. helvetesfrågan. Redan då höll kyrkan en låg profil när det gällde den frågan. Men efter den holmgången raserades mycket av kyrkans tro på Bibeln som Guds ord och detta spred sig i stort sett över hela landet.

Så där satt jag som nyprästvigd i ett kollegium som var mer intresserade att komma med i Rotary än att förkunna Bibelns budskap. Själv kämpade jag fortfarande med vad Bibeln egentligen skulle ha för budskap och roll för mig som präst och kristen.

Kollegiet reducerade mig mer till en psykologisk tröstmaskin på sjukhuset än någon som stod för Jesu ord.

Jag minns en man som fanns i min umgängeskrets och som var ungefär i min ålder. Han skulle få hjälp med sin mage , och efter ett par dagar visade det sig att han hade en cancer som spritt sig. Från att ha varit mer eller mindre ett ”kompisbesök”, så kom våra samtal alltmer att handla om existensiella frågor. Han frågade om Gud och Jesus, jag svarade så gott jag kunde. Detta tyckte hans sambo inte om,  så via överläkaren på avdelningen fick jag signaler att jag ju borde kunna trösta utan att de svåra frågorna kom upp. Mot bättre vetande följde jag ”rådet”. Men vad kan man som psykolog trösta med inför döden? Och ge en tro som håller hela vägen? Jag svek mig själv, min frälsare och min vän. Men jag var inte rotad i min tro ännu. Jag var fortfarande bara en späd planta, 25 år och satt in i ett av de svåraste jobb man kan ha! Ni anar inte hur många präster och pastorer som aldrig vuxit till som herdar i församlingarna.
Jämför detta sedan med hur jag valde psykologin (av [ur] världen) istället för de andliga sanningarna i dödens närhet. I dödens närhet upplevde jag saker som bara ett fåtal tror på när jag berättar. – Jag såg en ängel i rummet, i ett annat rum såg jag en svart hund som låg på den döendes fötter… jag var den ende som såg den, men vad det var stod helt klart för mig.

En man som hade legat medvetslös ett tag kom ur medvetslösheten och berättade att han sett himlen men att Jesus hade sagt att mannens tid inte var inne ännu. Men han (mannen) angav dag och klockslag när det skulle vara dags. Så skedde också. Detta var en tid när det andliga och det som hör jorden till inom mig mycket tydligt började divergera. Ibland stod jag på den ena sidan och ibland på den andra. Jag hade mycket svårt för att skilja saker åt. Det var ju i det här livet jag levde. Jag åt, jag arbetade, debatterade, fostrade barn, men till vad? Andligt levande människor eller socialt välfungerande personer. – Och vårt sociala liv är väl inte andligt direkt. Inte i församlingarna heller. Predikningarna är mest som andliga kåserier. VAR FÅR VI ANDLIG MAT NÅGONSTANS?
Så började jag att fundera på innehållet framförallt kring Kristus: Bota sjuka genom sitt ord, driva ut onda andar, uppväcka döda (vilket också berättas om Petrus i Apg). Mina frågor var många. Skrönor eller verklighet? Markusevangeliet avslutas så här: ”17. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, 18. de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.” 19. När herren Jesus hade talat till dem blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Jag började läsa både i Anglikansk litteratur och från den katolska kyrkan i dessa frågor. I båda dessa kyrkor fanns sådana händelser dokumenterade.