Oavsett hur vi vill se på orsakerna, är det tydligt att vi har fått ett allt ”hårdare klimat” på klotet och nu talar jag om ett mentalt klimat.
Det är bara att se sig omkring. Människor emellan, klimatförändringar, alltfler jordbävningar och katastrofer. Vi läser om det, många av oss försöker tänka bort ifrån det och en del försöker analysera, så det liksom blir lite mindre hemskt. Andra tror att människan rår för det och kan påverka det. Och kämpar den vägen. en del har bara hittat en ny nisch att tjäna pengar… I vilket fall påverkas vi alla, med minskad kraft och svagare framtidstro som följd.
Vi börjar känna oss som ”bonden på taket”*. Det finns ett märkligt samband mellan människans oro och benägenhet att närma sig Gud. Jesus säger kanska klart i Joh 14:27 ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.[pengar och vår synligt ordnade tillvaro, min kommentar] Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”
I en av böckerna i gamla testamentet kan vi läsa om en man som hette Jabes, första Krönikerboken 4:9-10: [Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, ”för jag har fött honom med smärta”, sade hon. 10 Jabes ropade till Israels Gud och sade: ”O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!” Och Gud lät det ske som han bad om.]
Det med fetstil är en bön vi kan be för oss själva när vi känner oro och och inte vet vad framtiden kommer att bära med sig. Gud lyssnar, och för honom är att lyssna och svara samma sak.
*Bonden på taket som skulle klara sig själv…
Det finns en liten historia som berättades när jag var en liten pojke.
Om den verkligen har hänt eller ej vet jag inte, men likväl, slutsatserna av den håller. Det handlade om en bonde som skulle fixa taket på ladugården. Det var spåntak man då lade. Ni vet, man hyvlade spån i ungefär 5 mm. tjocklek och lade ut dem på taket. De fästes med nubb. Högst uppe på taget började gubben glida, det gick fortare och fortare. Eftersom han inte direkt gillade de som brukade på i bönhuset, så var väl Gud inte den förste han tänkte på. Men ni vet ju hur vi människor är: när alla andra hopp är ute kastar vi iväg en bön. [hur många som fått hjälp av Gud på det sättet vet jag inte, men jag har en känsla av att det är många]! Det gjorde nu bonden också. Då fastnade rocken i en femtumsspik som inte var nerslagen ordentligt. Nu blev bonden genast lite kaxigare och sa ”Hör du vänta, nu klarar jag mig själv!” Då släppte spiken.
Felet bonden gjorde var nog inte att han svor (tja, det kanske han gjorde, men det var inte själva problemet), utan tågordningen var följande: Han bad, för han klarade sig inte själv, hjälpen kom och istället för att säga ”tack”, sa han att han klarade sig själv. Och då fick han göra det.
BIBELN OCH VERKLIGHETEN 
Kommentera