BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Efter skapelsen och fram till syndafallet beskriver Bibeln relatiionen mellan Gud och människan som samlevnadsmässigt likvärdig. De kunde samverka, träffas och umgås. Hur det gick till vet jag inte, men men texterna är rätt tydliga här.  I lustgården, som tycktes ha nära kontakt med Guds himmelska härlighet associerar jag läget till hur GUd hade tänkt den felfria skapelsen. Sedan fick de lämna lustgården, det första brodermordet genomfördes och sedan utvecklades ondskan allteftersom.

Så den situation vi befinner oss i idag är något som genom årtusenena har utvecklats och det som hände Jesus var för skapelsen en oerhörd händelse, men ändå var det bara ett steg på vägen. Han blev mottagen så som ondskans människor agerar mot det som är gott. Det var ingen religiös händelse i osdet religiös. Det var två makter som stod mot varandra. Jesus kallades människorsonen som den representant han var det människosläkte Gud ville rädda.

Men ”väggen” var redan på plats. Så människorna förstod inte vem Jesus var, annat än de som lät sitt inre ta emot honom. (Maggropskänsla)

*  *  *  *  *  * *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

Här kommer förklaringen:

Från och med syndafallet slutade vi kunna uppleva Gud eller den himmelska världens närvaro. För att kunna förstå detta måste det gå genom vår hjärna som jag beskrev i det senaste inlägget. Hjärnan hör jorden och kroppen till, så i sig är den utan förmåga att fatta vad som hör det andliga till. Redan när vi föds är det första vi uppfattar ljuset, ljuden, egentligen ett totalt kaos. Sedan börjar vi ”utforska världen”, så som jag beskrev det i förra inlägget. Allt vi utforskar hör till det konkreta i tillvaron. Mammans bröst, känslor som förs över till oss, ”älskad eller inte”. Kampen för att lära oss att stå eller gå, lust-olust…Allt detta detta hör ihop med barnets adaptioin till den värld som ska bebos under ett litet tag. Separationsångest, dödsångest avläsningen av omgivningens ångest, de som ska ge oss trygghet. Allt detta utgör en bas för inlärningen av hur vi kommer att förhålla oss till hela vår tillvaro. En del vår leva med ångestan i sitt inre, handra får en grundläggande trygghet genom samma process.

Det är den jordiska världens situation. Den är inlärd genom vad jag har skrivit här.

Men, och det är ett viktigt men vi kan även lära in hur den andra sidan av tillvaron verkligen fungerar. På samma sätt som vi måste få vår hjärna programmerad för att överleva i denna tillvaro, så behöver vi få hjärnan att uppfatta det osynliga. Det görs på ett helt annat sätt, den andliga vägen.

Om man säger så måste man ”berätta” för hjärnan utifrån den andliga tillvaron hur saker ska tillämpas.Då kan de människor som har gått före oss på denna väg skänka oss insikt om GUs vägar, som leder på ett helt annat sätt än var vi har föreställt oss. Men andlig läsning kan man inte förrätta hur som helst. Bönen utspelar sig på hjärtats nivå, och hjärtat kan inte näras med rent förståndsmässig föda. Med 2härta” menas här inte känslornas nivå utan den mänskliga personliga personlighetens innerst kärna., där förståndet, viljan och sinnena har sitt ursprung.

-Och hur lång tid ska man avsätta till andlig läsning? Utan regelbundn andlig läsning  gör man inga framsteg i bönen, och det finns inte ens hopp om att man ska framhärda i det andliga livet. Att här ge ett tidsminimum ser jag som ett vanskligt försök. Ty Guds någ för står alltid att anpassa sig efter omständigheterna… Man kan i alla fal säga att den som utan tvingande orsaker reducerar den andliga läsningen till under 3 tim/vecka kommer att låta sin själ dö av svält.

-Det här har jag varit inne på tidigare. Och orsaken ligger i att den andliga läsningen skapar en förutsättning i vår hjärna till att kunna ta mot och förstå allt som kommer till oss från ”den andra sidan”. För de saker vi anser nödvändiga tar vi oss alltid tid.

Så är inte vårt eviga liv erfarenhet av den andliga världen värt detta?

Det är i denna läsning vår tillvaro blir gränsöverskridande. I den läsningen ser vi att det går att bota sjuka. I Mark 16:20 står det. ”20. Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.”

Då förstår ni vikten av att ta in Guds ord!  Det är där kraften ligger!

20Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det

Men hur många av oss är inte barfotabarn i livet, vi har tappat meningen?