BIBELN OCH VERKLIGHETEN

Det finns en sak som Bibeln egentligen är helt ensam om, och det är hur den berättar om Guds ingripande i det vi kallar historiska händelser. Det vill säga sådana saker som har hänt och som den beskriver i dåtida historiska termer. Det vill säga hur händelser kopplas ihop med (fortfarande för oss) kända händelser som finns beskrivna i utombibliska källor.

Bara ett exempel ur Daniels bok: I Dan 1:1 står det, ” I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Nebukadnessar, kungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.” Detta är en verifierad historisk händelse. I fortsättningen av kapitlet finns det om ett antal kända historiska händelser som tillskrivs Guds handlande. Så här beskrivs i Bibeln Guds handlande i historien.

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse — liksom kristendomen själv är historisk — kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historien eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

Jesus beskrivs som den som vandrade på jorden. Här hänvisar jag till hela NT, samt till en del icke-kristna källor.

Plinius d.y, romersk ståthållare i Mindre Asien. Han frågade kejsar Trajanus, hur han skulle förfara med ”en församling som dyrkar en Kristus som Gud” och inte ville offra åt kejsaren.

Tacitus en romersk historieskrivare skriver i sina ”Annales” omkring år 115  om Roms brand under kejsaren Nero (64) som beskyllde judarna som beskyllde ”kristianer”. ”Kristus, varifrån namnet ”kristianer” härstammar, har under Tiberius’ regeringstid blivit avrättad genom landshövdingen Pontius Pilatus. Men den för ögonblicket kuvade vidskepelsen kom fram igen inte bara i Judeen, där den hade uppstått, utan även i Rom, dit alla råa och skamliga ting sammanströmmar och där de finner bifall”. Suetonius, en hög ämbetsman på 120-talet under kejsaren Trajanus berättar om oroligheter bland judarna i Rom ”på anstiftande av Chrestus”. Flavius Josefus, den judiske historieskrivaren i romersk tjänst (37-97), skriver i sitt verk ”Det judiska kriget”: ”Jesus, en vis människa, om man får kalla honom så … gjorde uppseendeväckande verk … dömd till döden på korset … visade sig efter tre dagar … de kristnas sekt finns ännu idag.” Han talar också om Jakobs [Jesu brors] avrättning, ”en broder till Jesus som kallas Kristus”.

Från 200-talet förekom fler anspelningar på Kristus och de kristna. Tonen blev fränare i och med att de kristna fick större betydelse. Celsus, en grekisk filosof omkring 180 anför i sina ”Sanningsord” en rad argument mot kristendomen. Men han förutsätter Jesus som en historisk person.

Så långt Jesus. Men modern forskning i antik historia är lika övertygande när det gäller GT som var avgörande för de berättelser som gäller folkvandringar, släkten och släktled som var ytterst noggrant angivna för att de ansågs mycket viktiga som när det gällde Jesu liv.  Lägg märke till att släktleden alltid angavs utifrån fädernet.

Vidare angav speciellt de apokryfiska böckerna Första och Andra Mackabeerboken, som berättar om Alexander den store och följderna av hans rike, kan klassifieras som historieskrivning. Historien hade för hebréerna en mycket viktigare roll än för grekerna. Det som alldeles speciellt skiljer israeliternas historia från andra folks historia är att deras historia sammanfaller med en universell historia. Gamla testamentet berättar inte bara om hur Herren leder sitt utvalda folk, utan även om hela mänsklighetens öde. Jämfört med den kristna frälsningshistorien är judarnas heliga historia inomvärldslig. Till skillnad från andra samtida folk hade det gamlatestamentliga Israel en skriven historia. I Gamla testamentet anges ställvis exakta dateringar, vilket har betecknats som kännetecknande för (vetenskaplig) historia till skillnad från legender.

Jag nöjer mig här eftersom den antika historien är gigantisk och till största delen verifierad. 

ALLTSÅ: Googla gärna på dessa historieskrivare och fundera på vilka historiska författare som på motsvarande sätt bekräftar koranen, de buddhistiska skrifterna, Mormons bok, hinduismens tankegångar, natureligionernas bakgrund. Detta är den stora skillnaden mellan Bibelns budskap och andra trosläror. Händelserna är klart verifierade, men sedan blir det en fråga om vad man tror när man försöker skilja agnarna från vetet!