Om någon säger, jag tror inte på Gud, …men

Jag tänkte ägna ett inlägg, (eller om det blir fler?) åt ett av de största ämnena som överhuvudtaget finns i Bibeln,

Jag tänker uppehålla mig kring Gud som han presenteras i Bibeln, men också försöka avgränsa detta mot andra religioner som också använder ett Gudsbegrepp eller åtminstone något i närheten.

Första gången vi stöter på Gud är i skapelseberättelsen. Där används begreppet elohim [אֱלֹהִים] som sedan genomgående kommer igen i hela GT. Hebreiskan har många fler kasus är svenskan. Vi har bara två. Böjningsformen på Gudsnamnet stämmer bäst mot vårt nominativ och uttrycker ägande i någon form.

Det som beskriver detta förhållande blir rätt tydligt när man tänker på att den som beskrivs är skaparen.

Efter varje dag som beskrivs i den första skapelseberättelsen så står det att Gud ”såg att det var gott”. Skapelsen blev alltså utsprungen ur Guds eget väsen. Det betyder att den ursprungliga skapelsen per definition var god eftersom den kom ur Guds eget hjärta. Likaså att krafter, synliga eller osynliga som tar avstånd från Guds väsen kommer att destruera det som har sitt ursprung ur Gud själv.

Det betyder för mig att när vi har lyckats att sabotera den här tillvaron kommer [”Nya himlar och en ny jord” (2 Petr 3:13)] att sakna alla destruktiva drag. Det blir skaparen som restaurerar alltihop i enlighet med hans egen tanke. Så säger Bibeln och det tror jag på. Särskilt som jag ser mig omkring på allt som sker idag.

LÄGG MÄRKE TILL EN SAK:

Skälet till att jag skrev ut Guds namn på hebreiska (som inte är Gud, utan gud är en funktion ), så visar det på att funktionen Gud finns i många religioner. Men elohim [אֱלֹהִים] är ett egennamn som bara syftar på ett väsen.

När någon säger att h*n inte tror på Gud, så måste en naturlig motfråga bli, vilken Gud tror du inte på? För begrreppet kan syfta på många saker. Svenken avser oftast den gode skaparen som ingriper i skapelsen även nu, och som är Jesu Gud och fader. Vi har liksom uppfattningen, som kommer utifrån vår egen föreställning att en allsmäktig Gud som också är god inte kan existera i vår tillvaro. Antingen är han inte allsmäktig, eller också är han inte god. Så vi använder då en egen föreställning om hur Gud ska vara för att vi ens ska acceptera hans existens.

Genom hela Bibeln är han ett väsen som ingriper. Liksom han fortfarande ingriper i det vi upplever idag.

Det handlar inte om ”pie in the sky when you die”, utan om en ständig närvaro som vi kan få uppleva om vi tar till oss erbjudandena.

I Apg 17:28 [acts17:28] står det ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till,” Detta gäller ju alla varelser på jorden. Både de som vill acceptera sin skapare eller inte, eller byta ut honom mot något annat.

Men varför sker det onda då? Jo, för att inte bara människorna, utan HELA skapelsen är under det ondas våld. Det ondas ursprung är inte människan. Det ondas ursprung är inte heller Gud. Det onda har sitt ursprung i en varelse som är obeskrivligt ondskefull, kallad satan, djävulen och Lucifer. Hes. 29 och Jes. 14 beskriver denna varelses ursprung.

ISLAM SOM OCKSÅ KALLAR ALLAH FÖR GUD… (men märk att allah har ett helt annat urstprung)

Gud och Allah står inte för samma sak för mig. Det är två olika saker. Det viktigaste skälet till detta är att Allah, vetenskapligt kom ur en dyrkad mångud först 600 år efter Kristus! Denna tog Muhammed till sig när han ”uppenbarade” Allahs vilja!

  • I Mekka fanns en gud som hette Hubal som var Herre över  Kabah.
  • Denne Hubal var en mångud.

· En muslimsk apologet erkände att en bild av månguden Hubal lades på taket av Kaba omkring 400 år före Muhammed. Detta kan faktiskt vara ursprunget till varför månskäran är överst på varje minaret vid Kaba i dag och den centrala symbolen för islam på varje moské i hela världen:

· Månguden var även kallad ”al-ilah”.

  • ”al-ilah” förkortades senare till Allah innan Muhammed började främja sin nya religion 610 AD.

· Det finns bevis för att Hubal kallades ”Allah”.

· När Muhammed kom med sina uppenbarelser, accepterade han alla hänvisningar till namnet ”Hubal” men behöll avledningen ”Allah”.

· Muhammad behöll nästan alla hedniska ritualer från araberna på Kaba och omdefinierade dem i monoteistiska termer.

· Oberoende av uppgifter om de faktiska omständigheterna, är det tydligt att islam härstammar från en hedendom som en gång tillbad en mångud.

· Även om Islam i dag är en monoteistisk religion, har den sina rötter i den hedendom som fanns i Ur som Abraham lämnade och som finns  i nuvarande Irak. Han kom så småningom till nuvarande Palestina, där Muhammed fick sina möten med ängeln Gabriel.

[KÄLLA:  Karen Armstrong (2000,2002). Islam: A Short History. ISBN 0-8129-6618-x]

Oavsett hur man tolkar det,

kan inte Allah, mot denna bakgrund vara den skapande och allsmäktige Guden. Han är nåt annat.

Därför kan han inte heller skydda oss och ge oss räddning när skapelsen håller på att gå mot sitt slut.

Men det kan den Gud som har skapat himmel och jord. Och som alltid har kontrollen. Därför är Gud för mig den ende och sanne Guden!

SAMMANFATTNINGSVIS

Gud (elohim) är skapelsens ursprung. Han är dess uppehållare. Genom att människan kan välja vad vi vill tro och tjäna, kan vi antingen genom att ge Gud vår tillbedjan eller avvisa honom skapa det livsklimat vi vill leva i. Det gör vi genom vad vi tar in och därmed skapar tro till. Om vi tar in den skrift från koranen, som ligger bakom nedanstående logon, tar vi också in en annan Gud.

DEN SOM SER DESSA LOGON OCH FÖRSTÅR, INSER OCKSÅ HUR FRUKTEN SMAKAR.

Fatah
HAMAS
Genom denna lovsång till ”Elohim” Har jag valt sida!

Nu är det klart. Jesus är uppstånden. Hans makt kan överlämnas till de som tror.

 

Gud och människan som vi ser oss idag!

Om man läser händelseförloppet kring Jesu dom är det knappast någon tvekan om att det var vad vi kallar för justitiemord.

Anklagelserna och kravet på hans död kom från Jerusalems religiösa ledare, men eftersom de inte hade behörighet att utfärda en dödsdom blev han överlämnad till Romarna som inte hade dödsstraff för det han anklagats för. Därav gjorde Pilatus allt för att försöka fria Jesus. MEN. Pilatus började inse att han hade fått en pöbel på halsen. När så de judiska ledarna spelade ut sitt sista och viktigaste trumfkort – man hotade alltså med att anmäla Pilatus för kejsaren om han frigav Jesus, vilket skulle få ytterst allvarliga konsekvenser för den romerske ståthållaren – hade Pilatus ingen annan möjlighet än att ge vika för deras krav.

Detta var det för ögat synliga och begripliga förspelet till Jesu död, som jag redan skrivit. 

Allt detta går att se med våra synliga ögon, även om vi utesluter tron, men meningen med att det var av Gud beslutat redan före tidens början, där finns det en djupare dimension.

Det vi kan se men våra mänskliga ögon går det att forska på. Vi kan se vad som hänt och hur det kan ha utvecklats. Det finns en forskare, Josef Blinzler som i boken ”Jesus inför rätta” (”Der prozess Jesu”, 1951) övertygad om att det ägde rum en regelrätt rättegång inför Stora rådet där en dödsdom mot Jesus fälldes. Brottet var hädelse. Denna bestod i att Jesus bejakade översteprästens fråga ”Är du Messias, den Välsignades son” det vill säga bekände sig till messiasvärdigheten (Mark. 14:62). Vidare menar Blinzler  att Pilatus föll undan för det politiska trycket – bland annat manifesterat i antydningar om att han inte var kejsarens vän om han släppte Jesus – och därför dömde Jesus till döden. Ett belägg för att Pilatus avkunnade en dödsdom var att han besteg ”domartribunen”. Dödsdomar måste nämligen enligt Blinzler till skillnad från andra domar avkunnas från domartribunen (Joh.19:12-13). (Som jag skrivit ovan som jag har skrivit i inledningen här!)

Hela denna process när det gäller Jesus och hans korsfästelse kan ses och bedömas med vårt moderna sätt att hantera och jämföra data.

Men den djupare betydelsen som finns i händelsen undandrar sig den vetenskapliga analysen eftersom den ligger utanför vår världsbild som människor.

Detta är  när människan bedömer sig själv och Gud idag!

Det övernaturliga på jorden!

Vad jag har velat berätta i mina två senaste inlägg är hur Bibeln förutsätter att den himmelska världen har starka influenser på det vi ser och kan förnimma, alltså det som sker här på jorden [i världen]

Om det inte hade varit på det sättet hade Jesus aldrig kunnat gå på vattnet:

 

Det Paulus talar om när det gäller hur Jesus uppstod från det döda hade varit meningslöst! ”Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. ” [1 Kor 15:6] Han hänvisar alltså för brevets mottagare till människor de kände och kunde fråga om de sett den uppståndne! De flesta lärljungarna gav sitt liv för detta!

Likaså skulle det vara meningslöst att be till Gud. För vad skulle han göra? Jag har ett inlägg nyligen som handlar om detta: Rubriken är ”En sak jag fastnat för….” En liknande händelse berättas det  om i denna artikel: http://www.junia.se/upptacklivet/173-du-har-max-tre-mder-kvar-att-leva.html

Min reflektion blir då att det är vi människor som genom vår inre övertygelse åkallar vilken del av den himmelska världen som vi vill ge rodret till!

Sätt din tro till fruktan och du kommer att bli paralyserad av fruktan. Tro på dina tvivel, och du kommer att bli osäker och frågande. Tro på dig själv och du kommer att falla gång på gång. Tro på dina känslor och du kommer att oupphörligt bli besviken. Men sätt din tro till Jesus och du får del av hans seger.Den som sätter sin tro till den levande Guden är den som övervinner världen, och den segern kommer att visa sig i hans/hennes dagliga liv.

För oss människor som vuxit upp och levat här på den jordiska sidan av skapelsen är inte detta självklart alls, även om vi försöker och vill. Det är svårt. Det är skitsvårt! Därför får vi ofta sse hur ondskan klipper sönder våra liv, vår trygghet, hälsa och att vi tvingas att skiljas från de som är oss mest kära. Men likväl finns det en väg angiven, och jag vet att den håller.

Det som skiljer Bibeln från andra religiösa skrifter.

Det finns en sak som Bibeln egentligen är helt ensam om, och det är hur den berättar om Guds ingripande i det vi kallar historiska händelser. Det vill säga sådana saker som har hänt och som den beskriver i dåtida historiska termer. Det vill säga hur händelser kopplas ihop med (fortfarande för oss) kända händelser som finns beskrivna i utombibliska källor.

Bara ett exempel ur Daniels bok: I Dan 1:1 står det, ” I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Nebukadnessar, kungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.” Detta är en verifierad historisk händelse. I fortsättningen av kapitlet finns det om ett antal kända historiska händelser som tillskrivs Guds handlande. Så här beskrivs i Bibeln Guds handlande i historien.

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse — liksom kristendomen själv är historisk — kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historien eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

Jesus beskrivs som den som vandrade på jorden. Här hänvisar jag till hela NT, samt till en del icke-kristna källor.

Plinius d.y, romersk ståthållare i Mindre Asien. Han frågade kejsar Trajanus, hur han skulle förfara med ”en församling som dyrkar en Kristus som Gud” och inte ville offra åt kejsaren.

Tacitus en romersk historieskrivare skriver i sina ”Annales” omkring år 115  om Roms brand under kejsaren Nero (64) som beskyllde judarna som beskyllde ”kristianer”. ”Kristus, varifrån namnet ”kristianer” härstammar, har under Tiberius’ regeringstid blivit avrättad genom landshövdingen Pontius Pilatus. Men den för ögonblicket kuvade vidskepelsen kom fram igen inte bara i Judeen, där den hade uppstått, utan även i Rom, dit alla råa och skamliga ting sammanströmmar och där de finner bifall”. Suetonius, en hög ämbetsman på 120-talet under kejsaren Trajanus berättar om oroligheter bland judarna i Rom ”på anstiftande av Chrestus”. Flavius Josefus, den judiske historieskrivaren i romersk tjänst (37-97), skriver i sitt verk ”Det judiska kriget”: ”Jesus, en vis människa, om man får kalla honom så … gjorde uppseendeväckande verk … dömd till döden på korset … visade sig efter tre dagar … de kristnas sekt finns ännu idag.” Han talar också om Jakobs [Jesu brors] avrättning, ”en broder till Jesus som kallas Kristus”.

Från 200-talet förekom fler anspelningar på Kristus och de kristna. Tonen blev fränare i och med att de kristna fick större betydelse. Celsus, en grekisk filosof omkring 180 anför i sina ”Sanningsord” en rad argument mot kristendomen. Men han förutsätter Jesus som en historisk person.

Så långt Jesus. Men modern forskning i antik historia är lika övertygande när det gäller GT som var avgörande för de berättelser som gäller folkvandringar, släkten och släktled som var ytterst noggrant angivna för att de ansågs mycket viktiga som när det gällde Jesu liv.  Lägg märke till att släktleden alltid angavs utifrån fädernet.

Vidare angav speciellt de apokryfiska böckerna Första och Andra Mackabeerboken, som berättar om Alexander den store och följderna av hans rike, kan klassifieras som historieskrivning. Historien hade för hebréerna en mycket viktigare roll än för grekerna. Det som alldeles speciellt skiljer israeliternas historia från andra folks historia är att deras historia sammanfaller med en universell historia. Gamla testamentet berättar inte bara om hur Herren leder sitt utvalda folk, utan även om hela mänsklighetens öde. Jämfört med den kristna frälsningshistorien är judarnas heliga historia inomvärldslig. Till skillnad från andra samtida folk hade det gamlatestamentliga Israel en skriven historia. I Gamla testamentet anges ställvis exakta dateringar, vilket har betecknats som kännetecknande för (vetenskaplig) historia till skillnad från legender.

Jag nöjer mig här eftersom den antika historien är gigantisk och till största delen verifierad. 

ALLTSÅ: Googla gärna på dessa historieskrivare och fundera på vilka historiska författare som på motsvarande sätt bekräftar koranen, de buddhistiska skrifterna, Mormons bok, hinduismens tankegångar, natureligionernas bakgrund. Detta är den stora skillnaden mellan Bibelns budskap och andra trosläror. Händelserna är klart verifierade, men sedan blir det en fråga om vad man tror när man försöker skilja agnarna från vetet!

Published in: on 19 juli, 2011 at 19:37  Kommentera  
%d bloggare gillar detta: